Atlético de Madrid växer så det knakar, såväl sportsligt som ekonomiskt och socialt. De sportsliga framgångarna under Diego Simeones ledning har hjälpt klubben luta sig mot en betydligt stabilare grund i jämförelse med vad som var fallet innan argentinaren och hans tränarstab tog över tränarsysslan dagen innan julafton 2011. Den enorma skatteskulden som genererats under rättsprocessen mot klubben och dess ledare, men också i samband med "helvetesåren" i Segunda División gör sig påmind än idag, men i allt mindre utsträckning. Det finns förstås en symbolik i att domare Manuel García Castellón beordrade att hela Atléticos styre skulle avsättas och Jesús Gil y Gil låsas in under de kommande 3,5 åren. Det var två dagar innan julafton och året var 1999. Ett par veckor efteråt utsåg domare Castellón en juridisk administratör i form av Luis Manuel Rubí vars första utvärdering i sin roll var att klubben befann sig i teknisk konkurs. Ett par månader senare undvek klubben en betalningsinställelse tack vare att FIFA dömt i Atléticos favör gällande Daniel Prodans övergång till Glasgow Rangers. Skottarna hade köpt den rumänske försvarsspelaren av Atleti sommaren 1998, men Prodan kom till Ibrox Park med en allvarlig knäskada och klubben sades ha förfalskat dokument som klargjorde att han var i speldugligt skick. Rangers hotade att stämma Atlético, men gav sig i slutändan. Prodan spelade sammanlagt 34 matcher mellan 1998-2003 då han lade skorna på hyllan. 

Ovan nämnde Rubí blev kortlivad i rollen som juridisk administratör och Luis Romasanta utsågs till mannen som skulle ta de avgörande besluten kring klubbens framtid. Samtidigt fick Jesús Gil leda Atleti på nytt, men redan i samband med sommaren 2000 då det stod klart att klubben hade åkt ur Primera División dömdes Gil-familjens överste till 29,5 år långt fängelsestraff för hans inblandning i "Caso camisietas" där han stal pengar från Marbella när han var borgmästare och använde stadens namn på Atléticos matchtröjor. Domen faller på obehörighet under de kommande 74 åren och Gil får dessutom betala ett häftigt bötesbelopp, något som sedemera kommer bli 28 års avstängning och sex månader i arrest. 

I oktober samma år meddelar Audiencia Nacionals (nationella domstolen i Spanien) domare Juan Del Olmo att Atlético kunde sälja två paket av sin egendom för att ta itu med obalansen kring pengaflödet som bara blir värre och värre. Ett antal månader senare sker något väldigt märkligt som klubben försöker tysta ned. Atléticos största talang på år och dagar, men också en av väldigt få spelare som faktiskt inger hopp om framtiden skall komma att säljas till Valencia. Samtidigt som hemmasupportrarna organiserat ett spektakulärt ballong-tifo på Calderón och Jimmy Floyd Hasselbaink finns på plats för första gången sedan flytten till Chelsea sommaren innan tisslas det och tasslas det på kontoren vid Manzanaresfloden. 

På planen är det den senare skandalomsusade Dani Carvalho som agerar matchhjälte efter att ha gjort båda målen i 2-0-segern mot Badajoz. Dani som led av depressioner och var mer intresserad av att festa, snorta kokain och modella än att spela fotboll avslutade sin fotbollskarriär efter sejouren i Atlético..som 27-åring! Ännu ett steg mot Primera División tänkte de röd-vitrandiga supportrarna då samtidigt som laget flyttade upp på en fjärdeplats i Segundan, men ack så fel det skulle visa sig bli. Helvetesåret skulle bli helvetesåren. Atlético är i ett enormt pengabehov och behöver göra något för att lösa ännu en kris. Det slutar i att man säljer sin största talang på år och dagar utan att han ens har debuterat i en tävlingsmatch med klubben. Det är den fräknige pojken från Fuenlabrada, sedemera känd som "El Niño" eller Fernando Torres som blir lösningen på de ekonomiska problemen. Köparen var ingen annan än..Valencia!

Det hela gjordes förstås i smyg mellan Atlético och Valencia där advokatbyrån Garrigues användes som juridisk person. Överenskommelsen mellan de båda klubbarna, som dessutom skrevs under av såväl en minderårig Torres som hans pappa, gjorde gällande att Valencia med den dåvarande presidenten Pedro Cortés och direktören Manuel Llorente (som mer eller mindre styrde just då) i spetsen lånade ut 464 miljoner pesetas (ungefär €2,77 miljoner) till Atlético i utbyte mot anfallarens federativa rättigheter. Det fanns dock en hake. I kontraktet, som förövrigt var på fem säsonger och sedemera deponerades till ligaförbundet (LFP) , hade de båda klubbarna skrivit in en paragraf där Torres återigen kunde bli en del av Atlético om den spanska huvudstadsklubben betalade tillbaka pengarna som Torres kostat att köpa loss inom loppet av tio dagar (10 mars 2001-20 mars 2001). Anledningen till att Torres aldrig drog på sig Valencia-tröjan är således enkel: Atleti betalade tillbaka pengarna. I grund och botten handlade det om ett lån. 

Tre och en halv månad efter kontraktsskrivningen med Valencia fick Calderón för första gången se den fräknige pojken från Fuenlabrada debutera i röd-vitrandigt mot Leagnés. En vecka senare byttes han in mot sin idol Kiko med 17 minuter kvar på ett soligt Carlos Belmonte i Albacete och avgjorde sin första match i Atlético-tröjan. 

Nästan exakt tio år senare står vi där igen. Proceduren är en annan, men behovet är detsamma. Det är dags att lösa skatteskulden en gång för alla. Utbetalningsplanen är ihopsydd med hjälp av Agencia Tributaria (det spanska skatteverket) som i sin tur pressas av staten som i sin tur pressas av EU. Nu får det vara nog med gullandet. Skulderna skall drivas in. Atlético spelar i en separat liga med över €200 miljoner i skatteskulder. Fem år senare återstår det att betala ungefär €40-45 miljoner. Det är en remarkabel förändring som förväntas vara helt genomförd senast sommaren 2017, men det har sina offer på vägen. 

När Diego Simeone gjorde en intervju för ungefär tre år sedan hade han väldigt klart för sig vad det var som gällde under de kommande åren: "Mitt projekt är knutet till canteran och Champions League. Vi har redan märkt vägen dit. Man vinner inte en ligatitel på enbart ett år och det är något som vi måste ha väldigt klart för oss. Jag vill inte lura folk. Om vi inte förstår det här kan vi inte heller växa som institution" sade Cholo. Tre år senare har man den där ligatiteln och slåss om en ny, tre år senare har man en Champions League-final och slåss för att dubbla den meriten..och vem vet, kanske till och med vinna den mest åtråvärda klubblagstiteln.

Allt har dock ett pris och för att nå dit har man fått avsäga sig vissa saker. Listan av försäljningar är lång: Agüero, De Gea, Forlán, Falcao, Toto Salvio (vars karriär gått upp och ned p.g.a. skador), Diego Costa..Många av spelarna i fråga har gått relativt billigt i jämförelse med vad de egentligen kunde ha sålts för om Atleti hade haft en starkare ekonomi vid säljtillfällena och pengarna från övergångarna hade inte hamnat i fickorna på externa investerare. Det sistnämnda är förövrigt en riktig vattendelare och något som präglat Atlético de senaste åren. Å ena sidan har den ena efter den andra investmentgruppen radat upp möjligheter för klubbar av Atléticos ekonomiska möjligheter som vill framåt, å andra sidan har de tagit hälften av pengarna vid många övergångar och lånat ut pengar med skyhöga räntor för att klubben skall kunna klara de ekonomiska utmaningarna. Det kostar att ligga på toppen. 

Allt det här för oss in på en trio canteranos. Koke, Saúl, Óliver..

Football Leaks, "fotbollsvärldens frihetskrigare" (det är åtminstone så de själva vill se sig, men deras egna intressen väcker också stora frågetecken) publicerade nyligen överenskommelser mellan Atlético och investmentgruppen Quality Football Ireland Limited som klargör att den spanska huvudstadsklubben sålde 40% av Saúls ekonomiska rättigheter den 16 mars 2011. Alltså, nästan exakt tio år efter Torres-Valencia. I kontraktet står att QFIL betalat €1,5 miljoner för procentsatsen. Överenskommelsen mellan de båda parterna åstadkoms den 16 mars 2011, men klubbades igenom en knapp månad senare, 7 april 2011. 

Atlético måste meddela investmentgruppen om samtliga förhandlingar och anbud (i minsta detalj) inom loppet av fem dagar. Klubben har förstås rätt att säga nej till en övergång, men om man inte är överens med investmentgruppen och säger nej utan deras samtycke måste Atleti betala 40% av vad en potentiell övergångssumma skulle inbringa till båda parterna ifall de båda accepterade. Detta enligt klausul 10.4 i kontraktet. Mer praktiskt: om någon klubb skulle erbjuda €30 miljoner (som fallet sades vara i januari när Manchester United ville värva Saúl) och Quality Football Ireland skulle acceptera ett sådant förslag samtidigt som Atlético säger nej så måste Atleti alltså betala ut €12 miljoner (vilket motsvarar 40%) till investmentgruppen inom loppet av sju dagar. I sådana fall återtar Atlético QFIL:s 40% mot utbetalningen av de €12 miljonerna enligt klausul 10.5 så länge utbetalningen sker inom sju dagar. Med andra ord kan det redan ha skett, men det är något som undertecknad inte kan bekräfta. Så här fungerar det i Saúls fall om kontraktet med Quality Football Ireland ens är giltigt 2016 vilket bara Miguel Ángel Gil Marín och direktörerna i Atleti vet. 

Det bör även nämnas att Quality Football Ireland har lagt in en "Illegality"-klausul (17) som gör att kontraktet gäller trots det faktum att FIFA förbjudit tredjepartsägande. De har alltså garderat sig. 

När det gäller Koke köpte Quality Football Ireland IV Limited (ett av flera Quality Football-företag som är registrerade i Jersey) 30% av spelarens rättigheter för ynka €3 miljoner. Affären genomfördes den 18 januari 2013. Samma regler som ovan: en klubb budar €45 miljoner för Koke, Atlético vägrar sälja, men QFIL inte håller med så måste Atlético betala 30% av den totala övergångssumman till investmentgruppen inom loppet av sju dagar. Det motsvarar ungefär €13,5 miljoner i exemplet som dock inte är konkret. QFIL:s procentsats återgår till Atlético när de fått sina pengar. Identiskt upplägg. 

I Ólivers fall har vi inga konkreta siffror, men det har viskats om att Atleti sålde 25% av hans ekonomiska rättigheter till Jorge Mendes för €5 miljoner. Alla dessa affärer gjordes som sagt innan tredjepartsägandet förbjöds av FIFA och de som har haft den här typen av affärer måste också ha löst de inom vissa tidsramar för att inte bli straffade. Atlético fanns inte bland de klubbar som straffades av det internationella fotbollsförbundet, det gjorde däremot Sevilla, Santos, St. Truidense och exempelvis Twente. De investmentfirmor som sysslar med tredjepartsägandet gör sitt yttersta för att förbudet skall hävas och ärendet är uppe på EU-kommisionsnivå. 

Men..varför valde man att sälja just Kokes, Saúls och Ólivers ekonomiska rättigheter i ett så utsatt läge? Antagligen för att dessa spelare är canteranos, precis som fallet var med Torres 2001. Man vet vart man har de. Det är lättare att lita på en hemvävd spelare än någon som bara passerar i jakt på något bättre även om de tiderna sakta (med klubbens tillväxt och skuldsanering) är tänkta att bli historia. Om inget annat har de åtminstone bättre rådgivare i pojken med fräknarna eller brasilianaren/spanjoren som skrev på mångamiljonkontraktet som han nu inte verkar komma loss ur..