Ja, ibland räcker med en av Nalle Puh och Nasses vardagsfilosofiska betraktelser för att beskriva en oändligt komplex fotbollsvärld. En enfaldig och grov förenkling av verkligheten, tänker du kanske? Måhända, men frågar du Andrés Iniesta tvivlar jag på att du skulle få medhåll. Efter elva år tillsammans går nu Xavi Hernández och Andrés Iniesta skilda vägar, och sätter därmed punkt för fotbollseuropas mest symboliska tvåsamhet.
 
Ensam kvar står Iniesta med en hel klubbs traditionstyngda ambitioner på sina bleka axlar, och en nyvunnen kaptensbindel runt sin arm.
 

Få klubbar i världen är lika tydligt knutna till en fotbollsfilosofisk tradition som F.C Barcelona. Sedan den holländska invasionen på 1980-talet, med härföraren Johan Cruyff i spetsen, har Barcelona på ett eller annat sätt präglats av en tydlig ambition av att dominera fotbollsmatcher genom ett högt bollinnehav och ett flexibelt positionsspel. Ett arv som i mångt och mycket står sig än idag.
 
Pep Guardiola var den första som - med Johan Cruyffs övertygelse bakom sig - axlade ansvaret som mittfältsmotor i Barcelona och som på många sätt kom att förskroppsliga den tradition och de värderingar som Barcelona stod för. I takt med Guardiolas utfasning ur klubben lämnades fanan över till en ung Xavi Hernández. En långt ifrån smärtfri process, skulle det komma att visa sig. Svårigheter att behärska Guardiolas djupt sittande mittfältsroll låg till grund för Xavis oförmåga att cementera sin plats i klubben. Främst som spelare, men i förlängningen även som kulturell fanbärare.
 
Visst, det går attt peka på Frank Rijkaards intåg i klubben, eller på positionsbytet framåt i plan. Faktum är dock att det inte går att bortse från en viss - redan då tunnhårig - spöklikt blek grabb från Albacete, när man talar om Xavis efterlängtade genombrott i Barca.
 
När Iniesta som ungdomsspelare först gjorde sig känd i klubben tog Guardiola sin adept Xavi åt sidan, bara för att kommentera Iniesta och hans tveklösa talang:
”Du kommer att pensionera mig. Men den här killen kommer att pensionera oss alla.”
Ett på många sätt talande citat - om än inte helt korrekt - med facit i hand.
 
Någon konkurrens eller överlåtande av ansvar var det aldrig frågan om. Istället skulle Xavi Hernández och Andrés Iniesta, sida vid sida,  komma att utgöra Barcelonas mittfältsmaskineri en lång tid framöver. Resten är, som man säger, historia.
 
De två knattarna till mittfältare inte bara charmade fotbollsvärlden med sitt osedvanliga, rakt igenom tekniska, mittfältsspel. De fullständigt erövrade den. Det är inte överdrivet eller på något sätt romantiserande att kalla Xavi/Iniesta för två av de mest bidragande spelarna, i två av de mest dominanta lag som världen någonsin skådat. I tränaren Pep Guardiolas Barca skulle de komma att symbolisera den extrema, bollförande fotbollen som gav Barcelona 14 troféer under loppet av fyra år.  På samma sätt definierade de det spanska landslag som lyckades med det omatchade konststycket att vinna tre stycken raka mästerskap. Däribland landets första VM-titel någonsin.
 
En superduo utan motstycke alltså. Något som de själva menar bottnar i deras vänskap och respekt för varandra. Gång på gång har de båda kungjort sin ömsesidiga respekt för varandra och poängterat att vänskapen utanför planen, är en förutsättning för vad som sker på den.
 
Låt oss nu snabbspola fram bandet en smula.
 
Vi står nu på tröskeln till säsongen 2015/2016 och kan konstatera att Barcelona gått in i ett nytt skede i sin fotbollshistoria. Xavi har efter ett ditills livslångt äktenskap lämnat klubben, och i samma sekund symboliserat det ”nya” Barcelona.
Utöver de taktiska förändringarna som skett under Enrique tycker jag mig även se en förändring i attityd. Utan spelare som Carles Pyuol och Xavi, och med spelare som Neymar och Suárez, har den sociala ordningen rubbats. Visst det finns ledargestalter, men inga som på ett tydligt sätt länkar ihop det gamla med det nya. Inte heller några som på samma sätt förkroppsligar de sociala och kulturella värden som utgör Barcelonas dna.
 
Inga förutom Andrés Iniesta, det vill säga.
 
Ensam kvar, utan sin vän och läromästare, står nu alltså Iniesta och förväntas axla den traditionstyngda rollen som förstekapten i F.C Barcelona. I ett nytt, mer punkigt och tatuerat Barcelona, dessutom. Det är här mina farhågor kommer in i bilden.
 
Missförstå mig inte, Iniesta är onekligen en stor människa och en stark ledare (det är inte för inte som han under flera års tid fick stående ovationer i stort sett varje bortamatch). Men han är på samma gång något av en udda fågel. En ledare som varken ryter som Puyol eller manar på som Xavi. Han är en ledare som leder med gott exempel, genom ödmjuka handlingar och uppvisandet av sin mänskliga sida. Både på och utanför planen.
 
Med andra ord en ledare som klippt och skuren för Pep Guardiolas Barcelona.
Men i dagens Barcelona, utan varken Xavi eller en utpräglad tikitaka att luta sig emot, ser han något vilsen ut. Liksom ensam, nästan övergiven.
 
Med risk för att överpsykologisera det hela är jag genuint orolig för hur denna säsong ska te sig för Don Andrés, och i förlängningen för vårt lag. Han är trots allt - i egenskap av lagkapten - den som förväntas leda detta Barcelona.
 
Försäsongsmatcherna har först och främst sett skakiga ut defensivt. Men det har också funnits ett påtagligt behov av en pådrivare. Lika påtagligt osynlig har Iniesta varit och frågan är huruvida han kommer att anpassa sig spelmässigt, och om han förmår leda detta Barcelona ut i strid. Det tar emot att säga högt, men jag känner mig inte övertygad.
 
Kanske är det så att Iniestas stora svaghet som fotbollsspelare är att han är lite för mänsklig?
I en fotbollsvärld där det inte finns utrymme eller tid att gräva i det förflutna, där du alltid förväntas titta framåt emot nästa utmaning, kanske Iniesta helt enkelt inte förmår att glömma bort det som varit. Kanske är det så enkelt som att han saknar sin vän?
 
Ensam är stark, sägs det ofta om stora ledare. Nåväl, Iniesta kanske inte är en stor ledare i den bemärkelsen. Men i en alltmer hård och cynisk fotbollsvärld står han för något annorlunda och i den bemärkelsen är han den största ledaren av alla. När andra pratar om kompromisslösa segrar, pratar Iniesta om vad det innebär att vara en bra människa och, framförallt, vad det innebär att vara en god vän.
 
När Iniesta under en avskedskonferens, inför en tårögd Xavi uttryckte hans betydelse för honom och för klubben, var det med en uppriktighet jag önskar för alltid ska utmärka F.C Barcelona.
 
”Min kapten, lagkamrat och vän. Tack för alla år och alla samtal. Samtal om fotboll, och om andra saker.”
 
Jo Andrés, ibland kan en dum gammal björn och hans hariga gris till kompis sätta huvudet på spiken.

Det är bra mycket trevligare att vara två.
 
 
 Ruben Baron