Trots två heroiska insatser mot världens bästa klubblag just nu så tog det stopp. Men det var med ett bortamåls marginal som man åkte ur den spanska cupen.

Jag tänkte att denna redogörelse skulle se lite annorlunda ut i sin utformning.

 Tack vare den stämningen och alla känslorna som flödade både under matchen och efteråt, så kan jag helt enkelt inte skriva en opartisk och objektiv matchrapport. Den här gången blir det en från hjärtat. Inte från hjärnan.

Inför matchen så fanns där en känsla av att allt kunde hända och att vi hade en chans. Särskilt med tanke på den försvarsinsats som laget bjöd på i Barcelona i det första mötet. Med ett San Mamés fullsatt med entusiastiska hemmafans så skulle Barcelona inte få det lätt, det var en sak som var säker.

Matchdagen kommer och man känner i magen att det kan bli en bra kväll. Uppladdning med pizza, öl och snacks. Det är med höga förväntningar jag slår mig ned i soffan tillsammans med en vän som är helt ny till Athletic och deras hemmamatcher. Jag har bara tvingat på min entusiasm vid åtskilliga tillfällen men nu skulle han få se med egna ögon vad det handlade om.

Sändningen drar igång. Man hör suset från läktarna. Fansen som skanderar och spelarna hälsar på varann och domaren. Honom känner jag igen. Sen får jag ont i magen när jag ser vem det är. Muñiz Fernandez. Mannen med den extremt slickade frisyren och en fallenhet för avgöra matcher på egen hand. 

Laguppställningarna presenteras. Iniesta finns inte med i startelvan hos katalanerna men annars så är det samma skräckinjagande spelare som startar. Med Knatte, Fnatte och Tjatte i anfallet.

Matchen drar igång och Barcelona tar omedelbart initiativet med sedvanligt kortpassningsspel och Athletic tar försvarställning och försöker hålla stånd med aggressivt försvarsspel. Vi tar vid där matchen i Barcelona slutade. Skillnaden är att vi är inte på Camp Nou utan i en kokande katedral där fansen lever sig in i varje sekvens på planen och Barcelonaspelarna ser stundtals lite skakiga ut.

Athletic skapar några farliga lägen. Främst på hörnor och frisparkar, men det är Barcelona som har spelövertag men utan att skapa de riktigt farliga chanserna. Barcelonapressen mattas av lite mot slutet av första halvlek och Athletic kan få till lite mer tryck mot Barcelonas mål men fortsatt dåliga avslut.

Jag är positivt överraskad över hur jämt det ändå är och mittfältet är en kamp mellan teknik och fysik med Busquets och Gurpegi i huvudroller. Gurpegi med sitt råbarkade, aggressiva spel och Busquets samlade på sig både blåmärken och skrapsår i flertal, i första halvlek. Athletic pressar stundtals väldigt högt på Barcelona och kliver upp i rygg i varje närkamp. Offerviljan är otrolig.

Toquero river och sliter i Barcelonas speluppläggare och Llorente stångas med Barcelonas försvarsspelare. Koi har haft stenkoll på Messi hela matchen och de två går många ronder en mot en på Athletics vänsterkant. Klar vinnare där är Koi i första halvlek.

I andra halvlek kommer Athletic ut med nya krafter och börjar få till lite längre anfall och man börjar hoppas på ett mål, men Barcelona reder sig igen och nu börjar i mitten av andra halvlek sakta men säkert att äta sig igenom Athletics allt mer tröttkörda försvar.

De stoppar in Iniesta och skapar än mer farliga instick och till slut så spelas bollen runt i vad som ser ut lite som en upprullning i handboll. Helt plötsligt är det två spelare på vänsterkanten fria och Abidal gör inget misstag utan kan slå in 1-0 till bortalaget. Det hängde i luften och såg oundvikligt ut.

Men en sak glömmer motståndarna ofta. När man spelar på San Mamés kan man inte vara säker på vinst förrän domaren har blåst. Athletic börjar slunga in bollar mot Llorente och chansbollar dimper ned lite här och var och Athletic flyttar upp allt de har. Muniain kommer in och tar för sig. Gör sin gubbe och får in bollen till Llorente som tåpajjar in 1-1 i 85:e minuten.

Men det hjälper inte, man är tvungen att göra ytterligare ett mål för att gå vidare pga bortamålsregeln. Det kommer några slumpchanser i slutet men Barcelona kan hålla undan och vinner mer eller mindre välförtjänt.

Åter till domaren då. Han var på intet sätt matchavgörande men visst kom det ett par domslut som fick huvuden att skakas och som vanligt så viftades det frikostigt med de gula korten. 

Jag konstaterar ändå stolt att Athletic har gjort två kanonmatcher och gjort vad man kunnat. Publiken gjorde vad de kunde för att bära sitt lag som vanligt och jag tackar alla inblandade för underhållningen. Alla utom idioten som kastade mynt på spelarna. Jag tror även att matchen gjorde starkt intryck på min kompanjon i soffan.

När jag vandra ned mot tunnelbanestationen i Kristineberg så fylls jag av så pass mycket positiv energi och stolthet över Athletics insats och jag börjar återfå suget till att återuppta min egen fotbollskarriär som hamnat lite på is. Om Toquero kan så kan jag!

Matchstatistik från Athletic-club.net

Tack Athletic!