Förväntningarna från hemmapubliken var stora inför matchen. Ytterligare en cupfinal inom räckhåll för den anrika klubben som vunnit Copa del Rey 24 gånger tidigare, men senaste gången för nästan 30 år sedan. Gästerna, Segunda B-laget från Miranda de Ebro, hade visserligen slagit ut tre Primeralag på vägen till semifinalen men ingen trodde nog på allvar att de skulle ge Athletic några större problem.

Spelarna i Mirandés, med en startelva bestående av elva basker, kände nog att matchen på San Mamés på sätt och vis redan var en final. Tränare och flera av spelarna är uttalade Athleticsupportrar. Tre av spelarna är ”socios” i Athletic och var på plats på Mestalla för att heja fram sitt lag under finalförlusten mot Barcelona 2009. Flera spelare har spelat i Bilbao Athletic och mittbacken César Caneda spelade i A-truppen från 1998-2005.

Så var också stämningen, såväl på plan som på läktaren, hjärtlig och respektfull. Visserligen smällde det tufft ibland, men spelarna hjälpte varandra upp på fötter igen. Efter matchen hyllade publiken motståndarlaget genom att skandera ”Mirandés, Mirandés, Mirandés” och båda lagen applådera mot läktaren. Copa del Rey är en otroligt orättvis turnering eftersom lagen från högsta divisionen kommer in sent, seedas mot lag från lägre divisoner och alltid får avsluta returmatchen på hemmaplan. Mirandés prestation är väl värd att beundra bara ett annat Segunda B-lag gått till semifinal i Cupen 104-åriga historia. Mirandés tränare, Athletic-supportern Carlos Puoso, sa det själv på presskonferensen dagen innan matchen: ”det här kommer vi att berätta för våra barnbarn om”.

Matchen, då? Trots allt skulle 90 minuters fotboll spelas också. Athletics tränare Marcelo Bielsa hade redan tidigare aviserat att det var ordinarie startelva som skulle göra jobbet. Det betydde vanliga uppställningen:



Mirandés tränare Puoso, som inför matchen hade visat spelarna inspirerande och symboliskt laddade filmsnuttar på vildsvin som jagade bort lejon, ställde upp med ett förvånansvärt offensivt 4-4-2. Lagets stjärna, tillika cupens meste målskytt, Pablo Infante i en ganska fri roll till vänster på mittfältet. Anfallaren Lambarri, som gjorde det hoppingivande reduceringsmålet i första matchen och som sänkte Espanyol på övertid i kvartsfinalen, fick starta på topp bredvid Alain Arroyo.

Athletic började matchen i ett högt tempo med mycket bra rörelse och fint passningsspel. Muniain, Herrera, De Marcos, Iraola och Susaeta skiftade positioner, väggspelade och löpte. Till och med Llorente rycktes med och rörde sig över större ytor än vanligt utan boll. På 22 minuter ledde Athletic med 3-0 efter att ha tagit sig fram på högerkanten gång på gång. Första målet gjorde Muniain på friläge  efter att en passning från Herrera som Mirandés försvaret nog borde kunnat rensa undan.

Andra målet noterade Susaeta efter läckert kombinationsspel av Llorente, De Marcis och Iraola. Ett typiskt Athletic-mål nu för tiden: spelare fintar tidigt inlägg från högerkanten och slår istället en kortpassning efter marken precis bakom baklinjen till en löpande spelare ännu inte på plats (som gör om hela proceduren) och sen passningen snett-inåt-bakåt. Fördelen med ett sådant anfall är att flera försvarsspelare då lurats med ut till kanten och Athleticspelarna som fyller på i straffområdet kanske slipper bevakning. Visst känns det igen?

Tredje målet nickar Aurtenetxe in ur dålig vinkel på ett inlägg från Susaeta i ett anfall som började med att Muniain gjort ett slalomåk från egen planhalva mellan några Mirandéskäppar. Lagen har ytterligare några chanser var under halvleken och trots att matchen i princip är avgjord tar sig Mirandésspelarna i kragen och kämpar vidare.
Mirandés gör ett byta i halvtid och ytterligare ett en kort tid därefter. Det känns också som om laget försöker hitta lite trygghet i den vanliga 4-5-1-uppställningen man använt i cupen tidigare. Oklart vad som ger resultat (ytterligare vildsvinsfilmer i halvtid?) men i 58:e minuter tar sig Mirandés vänsterback Garmendía in i straffområdet förbi två Athleticförsvarare med en läcker tvåfotare och skjuter i stolpen. Returen studsar lite framför mål innan mittbacken Aitor Blanco petar in bollen. Mirandés får ytterligare luft under vingarna och det känns som lite match igen (om man bortser från att Segunda B-laget behövde göra tre mål till).

Bielsa hade minutrarna innan bytt in Mikel San José, plockat av Iturraspe och flyttat upp Javi Martínez på mittfältet. Det är ingen överdrift att säga att San José hade en dålig kväll präglad av missade brytningar, dåliga uppspel och stundtals dåligt positionsspel. Visserligen har San José ett fint passningsspel i vanliga fall, men det är i mitt tycke solklart att snabbe, starke och kloke Borja Ekiza (som förlängde sitt kontrakt med ett år igår) lämpar sig mycket bättre som mittback i ett försvarsspel så uppbyggt kring man-man-markering. Det blir hur som helst intressant att se om Bielsa har börjat tänka om kring var Javi Martínez borde spela.

Llorente spikade sedan definitivt de sista spikarna i kistan när han gjorde två mål i andra halvlek. Det första efter att hög och aggressiv press lett till att Herrera kunde frispela lejonkungen som avslutade med en elegant chip. Nästa mål var det Oscar de Marcos som serverade ett läckert inlägg efter ett  anfall som nyinbytte Iñigo Pérez drivit upp. Iñigo Pérez hade ett riktigt bra inhopp, förmodligen gynnades hans fina teknik och passningsspel av att trötta Segunda B-spelare gav honom mer tid med boll än han brukar få i sina inhopp i ligamatcherna.

Mirandés två mittbackar skulle hinna med att göra var sitt mål till under kvällen. Aitor Blanco gjorde sitt andra när han petade in en boll till bakom Irazoiz efter att han tvingats släppa retur på en frispark.  Hans kollega César Caneda styrde däremot in bollen i eget mål efter att de Marcos skickat in ett lågt och hårt inlägg mot mål.

Egentligen kan nästan alla spelare i Athletit lyftas fram, men pris som matchens bästa måste nog gå till publiken, Mirandés mittback Aitor Blanco och så Oscar de Marcis i den ordningen. De Marcos var mer eller mindre inblandad i fyra av kvällens mål och var riktigt bra även i kväll. Med tanke på hans form och utveckling denna säsong är det förståeligt att förbundskaptenen Del Bosque höll ett öga på honom i matchen förra veckan, när Llorente, Javi Martínez, Iraola och Muniain ändå skulle studeras. Vem hade trott det inför säsongen? Kvällens dumstrut kan Amorebieta bära som riskerade att missa finalen efter att ha delat ut en ful armbåge som mycket väl kunde gett mer än ett gult kort.

Någon gång i maj ställs nu Athletic i cupfinal antingen mot Valencia eller Barcelona. Fram till dess kommer temperaturen i Bilbao att fortsätta stiga från cupfeber till en finalhettas kokpunkt.