Först av allt vill jag passa på att gratulera Atletico till en rättvis seger och det gläder mig på något sätt att vi inte behöver diskutera domarmisstag eller tur. lillebror var helt enkelt lite bättre igår, så GRATTIS!

Det har gått snart ett dygn nu och jag trodde besvikelsen skulle lägga sig lite men när jag sitter framför datorn och följer finalens efterspel känns det nästan värre. En bild har etsat sig fast i minnet och det är bilden av Iker Muniains otröstliga och söndergråtna ansikte, alla försöker trösta och prata med honom. Koi, Perez, Martinez och flera Atletico spelare  försökte men inget hjälpte och tårarna bara  fortsätter forsa nerför Ikers kinder.

Tårarna kom ju inte bara från Muniain, de kom från Llorente, Ibai, Toquero och några till men det var Ikers tårar som på något sätt symboliserar hela Baskiens besvikelse över att inte kunna vinna den där första Europa titeln man så innerligt trånade efter.

Det gör alltid ont att förlora men jag tror att det gör ännu ondare att förlora när man spelar för klubben man verkligen älskar och det tror blev ganska tydligt igår.

Jag vet egentligen inte vilken bedrift som är störst, att ta sig till final med ett "köpelag" där man i princip bytt ut ett helt lag på ett år eller att ta sig dit med enbart Baskiska spelare där dem flesta har kommit upp genom de egna ungdomsleden?

Båda bedrifterna är hur som helst otroligt imponerande och vi måste berömma både Bielsa och Simeone för 2 fantastiska bedrifter.

Trots förlusten får vi inte glömma bort att vägen till finalen varit som en dröm, vilka fantastiska matcher! 2 ggr vinst mot united, ett rafflande dubbelmöte mot Schalke och det där 3-1 målet mot Sporting för några veckor sedan! När vi summerar säsongen får vi verkligen inte glömma det trots att det känns tungt nu och frågan är om inte den största segern ändå  är att vi vunnit många nya beundrare som knappast visste vilka Athletic Club från Bilbao var innan den här säsongen drog igång!

Matchen då? 

Jo 3-0 speglar inte matchbilden speciellt bra trots att Atletico segern var rättvis, med 61% bollinnehav, 9-3 i hörnor och 12-13 i avslut borde givetvis Athletic kommit mycket närmare än 0-3 men det var en kväll då allt gick åt he..... bokstavligt talat.

Bielsa ställde upp med sin väntade "gala-11"



Matchen börjar och  Atletico öppnar i ett högt tempo, sätter direkt press på ett märkbart nervöst  Athletic och redan i den 6e minuten ska den där jävla Falcao få alldeles för mycket utrymme i straffområdet. Colombianen ställs mot en Amorebieta som haft en riktigt bra säsong bakom sig men som oturligt nog fått på sig månskorna just denna kväll, en halvtaskig överstegsfint får den alltför passive Atheltic backen att halka till och Falcao visar hur man avlutar i en Cupfinal med ett knorrat skott rätt upp i krysset.

Ett otroligt snyggt mål men man FÅR inte passivt avvakta i straffområdet mot Europas hetaste anfallare...

0-1 är ingen katastrof men nu har Atletico fått matchen precis dit Simeone vill, Madrid laget backar medvetet tillbaka i skyttegravarna ju längre matchen lider och satsar på hypervassa kontringar vilket inte brukar passa Athletic alls.

Athletic börjar arbeta sig in i matchen och efter en frispark vill Llorente ha straff när Godin tar ett nacksving på lejonkungen, straff eller inte? Vad vet jag, dock är jag ganska säker på att det hade blivit frispark om det hade hänt utanför straffområdet och det  borde ju betyda 11 metersspark för Athletic...

Domaren är dock säker på sin sak trots Llorentes protester. Trycket mot Atletico målet tilltar och i 18e minuten kommer en situation som jag tycker är ganska talande för matchen, efter lite fint triangelspel på kanten slår Iraola ett skruvat inlägg som Llorente är först på bara några meter från målet. Llorente får felträff på bollen och avslutet är allt annat än Falcaokliniskt, läget är egentligen bättre än det som Falcao gör 1-0 på men som jag skrev så är skillnaden på effektivitet och kvalité på avsluten talande för finalen.

Några minuter senare tar Muniain till vara på en sällsynt felpassning från Atletico och tar sig fram till ett bra skottläge, kvällens bäste Athletic spelare får iväg ett fint skott men Courtois ligger som en glasspinne och styr undan bollen.

1-0 står sig dock men det hänger att kvitteringsmål i luften trots att Atletico kontringarna känns farliga hela tiden.

Så i 33e minuten är det så dags för vår käre Amorebieta att kliva in i handlingen igen, efter viss kalabalik får han nämligen för sig att dribbla av några motståndare precis utanför straffområdet och det resulterar givetvis i att bollen hamnar i Atleticohänder(ehh fötter). Ardan spelar in till den där jävla Falcao som på nytt står för ett briljant nummer och lurar upp både Iraizoz och Aurtenetxe till korvkiosken utanför arenan innan han placerar in bollen i nät.

2-0 och ridå ner känns det som...

Resten av halvleken dör lite och 2-0 står sig efter första 45

Bielsa förstår att någonting måste hända och byter ut vänsterbacken Aurtenetxe och den genomusle Iturraspe. In kommer Ibai Gomez och Inigo Perez, Ibai tar hand om högerkanten och Muniain flyttar in på mitten  medans Perez tar Iturraspes plats rakt av.

Bytena får effekt direkt och Muniain springer sig till ett fint läge direkt efter avspark, Iker försöker spela in till llorente framför mål men Miranda är före med en tå och styr så när bollen i eget mål. Oturligt nog går den utanför stolpen och till en resultatlös hörna...

Adrian får sen ett Falcao läge men skottet far iväg någon meter utanför Iraizoz stolpe, Ibai är sen väldigt nära när han får fritt volleyläge från 15 meter men bollen smiter strax ovanför ribban. 

Nämde Ibai snor sen bollen av en Atletico försvarare och spelar in bollen framför mål,  Courtois räddar och stöter ut den till en framstormande  De Marcos som också han skickar bollen över med ett volleyskott som  givetvis borde sitta på mål.

2 halvchanser går till Susaeta och Ardan innan nämde  Susaeta får en riktigt fin chans, efter lite flipperspel inne i Atleticos straffområde dimper bollen ner framför högeryttern som helst plötsligt är fri med Courtois. Tyvärr är inte Susaeta lika kall som den där jävla Falcao utan försöker istället skjuta igenom en framrusande Atletico målvakt vilket givetvis inte går. Effektivitet var det ja...

I sin iver att kvittera kommer givetvis Atletico kontringarna som ett brev på posten och Falcaos stolpskott är bara en varning inför kommande 3-0 mål,  i 85e minuten släcks allt Baskiskt hopp när Amorebieta fullbordar sin patetiskt dåliga kväll genom att agera staty när Digeo vandrar in i straffområdet och placerar in spiken-i-kistan-målet bakom en förtvivlad Iraizoz.

Apropå förtvivlad så ser vi också att Muniain som kämpat så hårt i andra halvlek sjunker ihop i gräset och börjar gråta när han inser att allt hopp är förlorat.

Ibai hinner med att skjuta en kanon i ribban innan domaren blåser av och  förkunnar Atletico Madrid som Europa League vinnare. Jublande Atletico spelare blandas med förtvivlade Athletic spelare som sjunker ihop på National Arenans gräs och tårarna börjar forsa...

Atletico segern var som sagt rättvis men det var verkligen en kväll där inget gick Athletics väg. Det kan tyckas att jag varit väldigt hård mot Amorebieta men det är sällan 1 spelare har varit så dålig och direkt inblandad i alla 3 målen som våran favorit Venezuelan var igår, vill dock tillägga att jag tycker att han gjort en kanonsäsong för övrigt.

Trots 3-0 så var det en jämn match och det som skilde lagen åt var just effektiviteten och vi som följt Athletic denna säsongen vet att det varit lite av en akilleshäl från dag 1.

Bara att bryta ihop några dagar för det vankas ju faktiskt en ny final om bara 2 veckor!

Nu tar vi Copa Del Rey titeln istället!

Jag säger som Muniain - "det kommer fler finaler"

Aupa!

Höjdpunkter
                                               

Ber om ursäkt om artikeln verkar aningen splittrad men det är ungefär som jag känner mig.

Väldigt besviken men också oerhört stolt över hur det här unga Athletic visat upp sig för fotbollsvärlden genom Europa League!

Tack för underhållningen!