Titos Barcelona har vunnit hela 15 av 16 ligamatcher så här långt. Det rådde en smärre försvarskris under de inledande matcherna av säsongen vilket ingen i medievärlden var sena med att peka på. Idag är denna kris som bortblåst och spelet blir alltmer finslipat ju längre säsongen lider.

Under Guardiola hade man nästan en skrattretande kontroll i majoriteten av matcherna i bemärkelser av bollinnehav och hög press. Tito följer samma mönster men inte på samma höga nivå. Kanske är det med mening, kanske inte. Faktum kvarstår att man idag använder kanterna på ett mer konkret sätt och att de fasta situationerna känns långt mer farliga än tidigare. Det är inte för inte som ytterbackar som Adriano och Alba fullkomligt exploderat i dagens system. När man innan spelade ut mot kanterna som sista utväg letar man nu metodiskt efter flankerna. Inlägg är inte att föredra vilket även har gjort att Jordi, Adriano, Alves och Montoya letat efter lägre insticksalternativ. Ett lyckat koncept kan det fastställas.

Bollinnehavet är fortfarande väldigt högt men man låter, gång på gång, motståndarna etablera ett minimalt spel på Barcelonas planhalva för att sedan vända på steken efter att ha vunnit tillbaka bollen. Under Guardiola försökte man följa den kända 6-sekundersregeln nästintill uteslutande. Alltså; när motståndarna får tag på bollen ska det gå max 6 sekunder tills dess att man vinner tillbaka den. Tito verkar istället välja att spela med en hög press men med en billig försäkringspeng. Kanske är det en effekt av att man släppte till en hel del kontringsmål förra säsongen men även i början av denna. Mot Atletico Madrid var 6-sekundersregeln påtaglig i framförallt den andra halvleken medan man mot andra lag inte tagit ut sig fullt för att vinna tillbaka bollen lika snabbt. Då kan det istället gå 10 sekunder och man får ett bättre läge att kontra tillbaka när motståndarna lyft upp diverse spelare för att attackera. Ett högpressande halvzonsförsvar kan vara den rätta terminologin om det nu ska stämplas med ett namn.  

Tito var den som orkestrerade majoriteten av de fasta situationerna när han agerade assisterande tränare. Puyol har agerat huvudperson i den genialiska hörnvarianten där Xavi slår hörnan och Piqué screenar bort två motståndarförsvarare i straffområdet. Det är numera en välkänd variant men idag känns det allmänt farligare på en jämnare nivå när det vankas en fast situation. Mot både Athletic Bilbao och Altetico Madrid har man gjort mål i de direkta efterspelen av två hörnor. Messí och Xavi har hittat rätt med direkta frisparkar och till råge på allt har man fått tillbaka flera nickstarka spelare vilket är ett krav för att man ska kunna konkurrera med längre motståndarspelare.

Mentaliteten och moralen i laget är bättre och högre idag än vad den var förra säsongen. Det fina med dagens Barcelona är att det egentligen inte behövs helt nytt blod i tränarstaben för att spelarna ska vara motiverade och hungriga för att vinna titlar. Med spelare som exempelvis Xavi, Puyol, Iniesta och Messí har man ett garde som alltid vill vinna och svettas för klubbemblemet. Det krävs med andra ord inte mycket för att dessa vinnarskallar ska ta tag i saker och ting på fotbollsplanen för att kämpa för 3 poäng. Sedan ryktas det om att Tito är glasklar med de taktiska direktiven men samtidigt något mer tillbakadragen än Guardiola. Däremot ska man tydligen inte vilja vara i närheten av Mister om han bestämmer sig för att ge en tillrättavisning till en spelare. Då blir det åka av. En skön ledartaktik enligt undertecknad; ge spelarna någon form av frihet under ansvar men om du ser någonting som du inte tycker om, gör det väldigt klart för personen eller personerna ifråga.

Faktumet att laget vände och vann flera matcher i början av säsongen i de faktiska slutskedena har med största sannolikhet också höjt moralen i gruppen. De har också fungerat som kostnadsfria väckarklockor. I fotbollstermer är en väckarklocka någonting som kommer till vid en poängförlust. Den här säsongen var exempelvis hemmamatchen mot Granada en så kallad väckarklocka värd hela 3 poäng. Inte 0 eller 1 poäng som många gånger förr.

Tito har i det närmaste varit fläckfri resultatmässigt den här säsongen. Att man lyckades spela oavgjort mot Real Madrid på hemmaplan med Adriano och Mascherano som mittbackspar är för undertecknad fortfarande ett under. Spelare som Alexis och Pedro har inte nått upp till deras potential den här säsongen. Hur skulle resultaten och spelet se ut om så hade varit fallet? Går inte ens att föreställa sig. En spelare som Cesc Fábregas har hittat sin ultimata roll i laget som mittfältare och bidrar med mål, assists och djupledslöpningar. Han ska ha slutat löpa som ett djur hela tiden och värderar istället situationerna annorlunda än förra året. Thiago är enligt Tito en spelare som har förbättrat mycket på kort tid och kan mycket väl få chanser i större matcher inom en snar framtid. Montoya har imponerat på de flesta och det är just den unge katalanen som spås ta över Alves inom ett år eller två. Tito är duktig på att slipa till de taktiska detaljerna hos enskilda spelare vilka kan vara helt avgörande i jakten på att hitta påtagliga roller inom laget.

Taktisk sett finns där flera saker som blivit både redigerade och förbättrade. Man har slutat spela med en trebackslinje och enligt Tito finns ingen direkt ”Plan B” utan bara en förbättrad ”Plan A”. Logiskt, sunt och smart kan tyckas. Vilanova har i ett antal år sagts vara ”den store taktikern” på tränarbänken. Även med Guardiola bredvid sig. Framtiden ser självfallet ljus ut men det största testet för att ligagludet ska kunna bärgas är att se hur Tito kan minimera den formsvackan som i sinom tid kommer att visa sitt ansikte. I väntan på någonting sådant kan det konstateras att Guardiola har fått sig en fullgod efterträdare i den Bellcalire d’Empordá-födde Tito Vilanova.