I torsdags avgick Sandro Rosell från posten som president för världens vackraste klubb. Efter att han och hans familj haft en hotbild hängande över sig kulminerade allt när presidenten dessutom blev personligt anklagad för att ha undanhållit information gällande delar av Neymars transfersumma. Rosell var noga med att påpeka att han inte gjort något fel, vilket också visade sig vara halt sant. Anklagan, ställd av en medlem (Jordi Cases) i klubben, kommer därmed att dras tillbaka.

De sista orden Rosell yttrade då han sammanfattade sitt avsked var att projektet, det vill säga den plattform han gick till val på 2010, skulle leva vidare. I samma mening informerade den avgående presidenten att hans efterträdare, ”i enlighet med klubbens stadgar”, skulle bli Josep Maria Bartomeu, Vice President och direktör för Sportsektionen – men nu klubbens ovalde president.

Huruvida det i en medlemsstyrd klubb är rätt eller fel att en avgående president utser sin efterträdare utan att ens nämna nyval som alternativ kan och har diskuterats sedan avgången. Självklart hade reaktionerna uteblivit om det varit så att Sandro t.ex. blivit allvarligt sjuk och Bartomeu tagit över under tillfrisknandet. Nu är det dock ett permanent övertagande som, om inget oförutsatt händer, kommer gälla fram till valet 2016. Så här några dagar efter att den värsta stormen bedarrat kan JMB trots allt vara den bästa lösningen för Barcelona som klubb. Och det borde vara det mest essentiella för varje culé – oavsett ”politisk” tillhörighet.

Varför den bästa lösningen? Jo, det sista Barcelona som klubb behöver är att tappa momentum i en fotbollsvärld som rör sig allt snabbare. Jag har tidigare skrivit om Rosells sätt att spela roulette med klubbens historia, identitet och värderingar när det gäller såväl uttalanden som sponsoravtal och oförmåga att försvara klubben från externa fienders provokationer. Jag gillar inte den riktningen som denna typ av ledarskap verkar ta klubben, men den är ändå bättre än att göra ingenting. Och just ingenting är vad som hade hänt om Rosell utlyst nyval. En interimskommitté hade tagit över och klubbens utveckling hade stannat upp betänkligt. Visserligen har oppositionen mobiliserat sig på slutet, men jag är tveksam till om någon kandidat hade kunnat förankra en seriös valplattform med tydliga riktlinjer och projekt på så kort tid. Normalt pågår en valkampanj i ett år, nu skulle samma sak göras på halva tiden.

Bartomeus viktigaste uppgift som president blir att försöka sona de olika lägren som finns bland medlemmarna för att skapa arbetsro för sitt och sina direktörers arbete. Han måste därmed inta en konservativ men samtidigt reformvänlig inställning, vilket passar den tystlåtne, men i många avseenden rake, presidenten bra. Och i förlängningen också klubben. Visserligen finns uttalandet om Abidal (som skulle få förlängt kontrakt så fort han blev frisk, men i stället fick lämna klubben) där och visar motsatsen, men ingen regel utan undantag.

Josep Maria Bartoemu är 50 år gammal, är gift och har två barn. Hans civila yrke är som delägare och VD för Adelte, ett hamn- och flygterminalsbolag, och EFS som har systemunderhåll som huvudnäring. Han har varit medlem i Barcelona sedan 11-årsåldern men inte varit aktiv inom fotbollen så basket var hans passion som pojke.

Josep ingick i Joan Laportas ledning under dennes första tre år som president (2003-05). Han avgick tillsammans med bland andra Rosell efter meningsskiljaktigheter med Laporta där de båda hade olika samma synsätt på hur basketsektionens (som JMB var chef för) skulle styras. Bartomeu har dock inte tagit en aktiv del i den pajkastning mellan Laporta och Rosell som skedde under den sistnämndes första tid vid makten. Detta gör att han förmodligen ses som en mer ärlig, human och mänsklig person än den affärsdrivne och mer introverte Rosell.

Han har vidare, precis som det anstår någons högra hand, alltid backat upp sin chef och varit klistret internt mellan de olika avdelningarna. Framför allt har hans fokus dock främst varit på att ta strategiska beslut gällande värvningar, försäljningar och kontraktsförlängningar. Barrtomeu ses annars som en man av få ord, men då hela Neymarhistorien nystades upp och alla kort lades på bordet tyder mycket på att den nye presidenten kommer bjuda in till mer dialog och transparens än sin föregångare – vilket precis varit en stor del av den kritik som riktats mot Rosell. Vidare sägs att han är en person som försöker förenkla saker så mycket som möjligt och inte ta beslut som är invecklade att förstå för medarbetarna.

Frågan är om Barcelonas medlemmar och fans kommer ge den nye chefen sitt förtroende eller om vi kommer att se andra socios ta till samma verktyg likt det som Jordi Cases gjorde. Visst är det smått sanslöst att en person kan skaka om en av världens största fotbollsklubbar i en värld där pengar betyder (nästan) allt. Sanslöst och spännande. På samma sätt kan nu Bartomeu göra precis samma sak, men i stället för att skaka om klubben har han möjligheten att ena den mot fler och nya framgångar såväl på som utanför planen. Men den största frågan är emellertid den om den demokratiska processen är viktigare än klubbens kortsiktiga mående. Är culés beredda att ta en tid av oro med risk för sportsliga och/eller affärsmässiga motgångar framför en icke demokratiskt vald ledare?
Han är trots allt den ovalde presidenten.