Två skilda fotbollsvärldar

För drygt två månader sedan fick jag uppleva en magisk afton på Camp Nou när Barcelona besegrade Sevilla i matchens absoluta slutskede. I lördags kväll på ett betydligt kyligare Upton Park fick jag se West Ham bli totalt utspelade av Chelsea. Chelsea kontrollerade Londonderbyt från första till sista minut med en passningsorienterad fotboll. Jag satt där och tänkte på att kontrasten mellan Barcelona och West Ham är så stark att det är som att befinna sig i två olika fotbollsvärldar, där olika lagar gäller.

Att jämföra Barcelona och West Hams spel är såklart som att jämföra Andrés Iniesta med Gennaro Gattuso. West Ham-fansen applåderar sitt lag varje gång de lyckas med en spelvändning. Barcelona kan ibland göra tio spelvändningar i ett och samma anfall utan att publiken överhuvudtaget reagerar. På Upton Park får hemmalaget applåder för goda försök. På Camp Nou resulterar varje felpass i ett missnöje. Två lag med helt olika förutsättningar. Barcelona värvar Neymar och West Ham Kevin Nolan, vilket såklart innebär två hela olika kravbilder. Det ska vara skillnad. Inget konstigt med det.

Känslorna detsamma oavsett nivå     
  
Så varför är jag då ens intresserad av att jämföra Barcelona och West Ham? Det handlar självfallet inte om att jämföra spelmässiga kvalitéer utan snarare om att mitt, ibland på gränsen ohälsosamma, fotbollsintresse grundar sig i att fotboll kan vara precis lika spännande och intressant på alla nivåer. Det beror helt enkelt på vem som betraktar den. Medan Barcelona kämpar för att gå hela vägen i Champions League är ett godkänt resultat för West Ham att klara sig kvar i Premier League. Likväl kan en fotbollsfarsa vara helt slut efter en spännande pojklagsmatch där sonen varit involverad. Nivå, förutsättningar och krav kvittar egentligen. Känslorna som fansen slits mellan när de följer sina respektive lag är desamma.  

Innan avspark mellan West Ham och Chelsea gjorde jag ett besök i souvenirshopen och reagerade direkt på en halsduk med texten ”West Ham United – more than a football club”. En bekant slogan för oss som håller på Barcelona. Jag gillar de orden. För mig är Barcelona så mycket mer än bara en klubb. Det är inte ligatitlar och Champions League-pokaler som får mig att följa Barcelona vecka efter vecka utan en kärlek till klubben som helhet. Varför tror ni West Ham-fansen står och fryser på Upton Park varannan helg trots att laget har inlett säsongen katastrofalt? Det räcker att höra Upton Park stämma upp i ”I´m forever blowing bubbles” vid inmarschen för att få svaret.
 
Pengarna raderar ut äktheten med fotboll

Vad är det då som gör att jag som Barcelonasupporter ändå kan uppskatta ett lag som West Ham som spelar en fotboll så långt ifrån Barcelonas? Jag tror det handlar om den äkta kärleken till klubben som fansen förmedlar via en fantastisk stämning före, under och efter matchen. I en fotbollsvärld där pengarna styr alltmer för varje år som går vill jag att det traditionella och äkta, som ligger till grund för att så många älskar den här sporten, bevaras så mycket som det bara går.

Upton Park är liksom Camp Nou en helt underbar fotbollsarena som bär på så mycket fotbollshistoria. Tyvärr är West Ham, liksom många andra klubbar numera, tvungna att hoppa på pengatåget innan det är för sent och flytta till en nytt hem. Även fast jag förstår att det är oundvikligt känns ett arenabyte för mig lite som att slita ut hjärtat ur klubben. Jag kan inte låta bli att tycka det känns lite sorgset. Lika sorgset som det skulle kännas om Barcelona flyttade från Camp Nou eller om Puyol skrev på för Manchester City. Jag är övertygad om att patienten överlever med ett nytt hjärta och operationen är förmodligen till och med nödvändig, men kommer han eller hon någonsin att bli sig själv igen?

Visca el Barca!