Dagens inlägg skulle egentligen handla om något helt annat, men ibland är det viktigare att skriva om de snackisar som för närvarande dominerar i röd-vitrandiga kretsar. Därför har undertecknad valt att ta upp ett antal saker kring Atlético de Madrid och kanske är det bäst att starta med det som faktiskt inte fungerar för tillfället. Det har ju inte undgått någon att Atlético har vissa problem med målskyttet den här säsongen. Man kan se olika på det här "problemet". Antingen konstanterar man helt enkelt att det bara finns en renodlad målskytt i Antoine Griezmann och inte något pålitligt sekundärt målskytte eller så konstanterar man att Atlético faktiskt har 13 olika målskyttar i ligaspelet som blir 14 med Óliver Torres mål i Champions League den här säsongen. En sak som det däremot sällan pratas om är inhopparnas inverkan på matcherna, något som var snudd på bisarrt under en två veckor lång period där spelarna i allra högsta grad hade förstått innebörden av kvalité per spelad minut. 

Inhopparna har stått för sammanlagt 11 mål under den pågående säsongen och det är en viktig statistisk uppgift i och med att Atlético spelat in 10 poäng med hjälp av Diego Simeones byten. Saúls kvitteringsmål mot Rayo Vallecano i Copa del Rey är inte inräknat. De som har bytts in från bänken har också spelat fram 10 mål och vid ytterligare två tillfällen har de varit inblandade i mål, men inte fått med sig någon assist på köpet. Det här, ihop med det faktum att Griezmanns mål bidragit med 15 inspelade poäng och lagets bergsäkra kollektiva försvarsspel är huvudanledningarna till det faktum att Atlético kan slåss med Barcelona och Real Madrid i toppen av Primera División efter 21 omgångar. 

Trots det var 0-0 mot Sevilla ett steg i fel riktning av den enkla anledningen att andalusierna, liksom Chelsea under José Mourinho för ett par år sedan, inte hade några som helst ambitioner att försöka vinna matchen. Simeones manskap spelade med en man mer i en halvtimme när domaren hade blåst i pipan för full tid och även om spelet  var alldeles för ovarierat och ensidigt fanns målchanserna för att vinna matchen. Man tog bara inte vara på de. Att vara effektiv är mycket viktigare än att vinna med 10-2 mot Rayo Vallecano, men den delen saknades såväl i Galicien som under söndagskvällen. Det öppnade naturligtvis upp för diskussionen om Atléticos anfallsspelare (Griezmann exkluderad) och deras skrala utdelning framför mål den här säsongen. Dels för att Jackson Martínez inte har hittat sin plats i laget (frågan är ju om han kommer göra det..) och därmed inte heller bidragit med det han faktiskt är inköpt för, men också för att ingen annan kunnat axla rollen som en sekundär målskytt. 

Detsamma gäller de övriga anfallarna som stått för 12 mål ihop med Jackson Martínez under säsongen. Det är ett problem att ingen av Jackson Martínez, Vietto, Fernando Torres eller Correa har lyckats kliva fram och bidra med ett stabilt sekundärt målskytte åtminstone. Detta skall kanske framförallt appliceras på Jackson Martínez och Vietto då kraven på de sistnämnda är lägre, men i samma veva är Fernando Torres måltorka oacceptabel sett till antalet chanser han fått sedan han och Correa vände matchen mot Eibar på Ipúrua för fyra månader sedan.

Det sistnämnda leder oss in på Torres vara eller icke vara i Atlético nästa säsong. Det som såg så lovande ut ur ett lagperspektiv för klubbikonen (som utfyllnadsspelare)  ser inte alls lika positivt ut efter fyra månader utan ett enda mål. Torres vill stanna i klubben och uppfylla sin sista dröm innan han med stor sannolikhet lämnar Madrid för att skriva sitt sista stora kontrakt. "El Niño" vet vad han vill, men Simeone är inte alls lika övertygad. I offentliga sammanhang har argentinaren sagt klart och tydligt att de utvärderar spelare efter deras prestationer och Torres är inget undantag. I lördags hade han "inga kommentarer" och under söndagen kom det äntligen rapporter om det som ingen vågade eller ville säga, nämligen att Cholo antagligen inte ser Torres i Atlético nästa års lagbygge. Simeone har varit inne på samma linje sedan Torres anlände från Milan: "Jag värderar Fernando som fotbollsspelare, inte som den ikon som supportrarna ser honom som"

Fernando Torres har ett sällan skådat följe i röd-vitrandiga kretsar eftersom han tog på sig ansvaret att bära ett väldigt mediokert lag vars klubbledning gjorde misstag efter misstag när man byggde lag strax efter millennieskiftet. Han fungerade som garant när Atlético satt sig i en svår ekonomisk sits och tvingades låna pengar av Valencia för att klara de mest prekära skulderna. "El Niño" var också spelaren som var långt mycket bättre än sina lagkamrater och kunde lämnat för spel på annat håll långt innan han insåg att en övergång var den enda lösningen för att klubben han älskar och han själv skulle kunna gå framåt. Därför är det inte heller någon överraskning att folk i hans omgivning kan använda sig av media för att starta kampanjer som i slutändan hjälper honom stanna och uppfylla sin barndomdröm. Simeone å sin sida är intresserad av en sak: att föra klubben framåt. Det var fallet när han tog hem Torres från Milano. Cholo är intelligent och lämnar ingenting åt slumpen, varken på, vid sidan av eller utanför planen. När Atlético lånade in Torres från Serie A var det först och främst för att ena de klickar av supportrarna som gått emot varandra efter Frente Atléticos mord på en Deportivo-ultra. Den rättegången satte förövrigt igång idag. Ett par veckor innan hade Atleti förlorat mot Villarreal och atmosfären på Calderón hotade att förbytas till något negativt. Det var då som den förenande kraften i form av just Torres mer eller mindre enade samtliga igen. Alla visste vi att Torres inte skulle återuppstå, men det fanns också ett sportsligt värde i värvningen. Han gjorde ett bra jobb under andra delen av säsongen och stod för viktiga mål som sedemera hjälpte laget att kvalificera sig direkt till Champions League för tredje säsongen i rad (har aldrig hänt i klubbens historia). Det var kanske det.En gång i tiden befann sig Simeone själv i en liknande situation där han var den älskade återvändaren, dels andra rundan i Atlético och därefter i Racing Club. Han vet att man inte kan leva på gamla meriter.

Inte ens FIFA:s registreringsförbud verkar spela någon roll för Simeone. Det som med stor sannolikhet stoppar Atlético från att ta in nya spelare under de kommande två övergångsfönstren. I nuläget är det ytterst tveksamt om Atlético kommer ge sig ut på övergångsmarknaden (som förövrigt förlängts med 72 timmar till den 1 februari p.g.a. FIFA:s bestämmelser) för att primärt lösa Torres från hans kontrakt med Milan och sedemera försöka fylla på med ytterligare spelare innan detsamma stänger. Vid ett sådant beslut kommer klubben lägga alla sina förhoppningar på att FIFA-fallet skjuts upp tillräckligt länge för att kunna registrera spelare den 1 juli i år. Med Barcelonas fall i åtanke verkar det i varje fall så här på förhand som ett väldigt svårgenomfört uppdrag. Torres vill fortsätta, klubben vill att han fortsätter (Torres är en guldgruva merchandisemässigt), men Simeone är inte alls lika säker.

Samtidigt som Torres framtid och andra anfallare (primärt Diego Costa, men på sistone även Lucas Pérez) diskuteras bakom stängda dörrar i den sportsliga ledningens kontor på Vicente Calderón fortsätter Borja Bastón göra mål för Eibar. Borja har ett väldigt stort Atlético-hjärta, han har gjort fler mål än någon i de röd-vitrandiga ungdomslagen (han slog Fernando Torres rekord redan som junior) och nu har han slutligen tagit steget som alla förväntade sig att han skulle ta långt innan alla knäskador satte stopp för utvecklingen. 15 mål på 20 tävlingsmatcher talar sitt tydliga språk och är precis som den moderna fotbollssupportern väldigt gärna vill påpeka bättre än vad Jackson, Vietto, Torres och Correa mäktat med ihop. Så sent som i slutet av förra veckan var det alltjämt oklart om Atlético skulle ta tillbaka Borja, förlänga hans kontrakt och satsa på honom eller sälja anfallaren som efter fem utlåningar fått en liknande utveckling som Diego Costa. Borjas historia är fantastisk och en som vi följt upp regelbundet här på Atlético-redaktionen genom åren, men frågan är om Simeone är beredd att ge homom chansen. I början av förra veckan träffades nämligen hans representanter i Bahía Internacional med José Luis Caminero som inte reste till Vigo med resten av laget för att förbereda matchen mot Celta (väldigt ovanligt) i Copa del Rey. Caminero koncentrerade sig istället på att försöka se vad som är bäst för ett antal spelare, däribland just Borja. 

Simeone berömde visserligen Borja för hans proffsiga inställning trots att han vetat om att han inte kommer spela i Atlético och att han skulle få kämpa om speltid på annat håll sedan argentinaren och hans tränarstab kom till klubben. På smålagsspelet har han mestadels agerat vägg eller inte alls deltagit och Simeone har inte varit överdrivet förtjust i sättet som han spelar på, men å andra sidan var det fallet med Diego Costa också. Resten är historia. 

För ett par veckor sedan knackade han på dörren, numera har knackningarna bytts ut mot bankningar och sparkar. Dörren håller emot väl, men den stora frågan är om Simeone, Berta, Caminero och Gil Marín öppnar densamma eller kommer Borja få lämna Calderóns kontor med pojkdrömmen i kras?