Så löd domarpipan och klart stod det att vi äntligen kommit in i vinnarspåret igen. Matchtavlan lyste klart och tydligt "Athletic Club 2 - Sevilla 0" och San Mamés var återigen vunnet. Men det kom att kosta oss, och Sevilla, väldans mycket.

Innan matchen kom vi in med fyra förluster på raken, vilket märktes hos spelarna så väl som hos publiken. Europaspel var längre bort än på länge och vi skulle tampas med ett av La Ligas bästa samt tuffaste lag. Det blev en match med fler byten på grund av skador än de normala, taktiska bytena.

Athletic startade med sin "once de gala", de där elva som tidigare lyckats vinna fyra matcher i följd. Iraizoz i mål. Iraola, San José, Ekiza och Koi i backlinjen. David López, Javi Martínez, Gurpegui och Muniain på mittfält och längst fram Toquero tillsammans med Llorente. Äntligen, detta var den uppställning jag ville se och jag fick den. Tack Caparrós.

Det började tidigt med en kollision mellan Andoni Iraola och Álvaro Negredo, en otäck skallkollision som lämnade båda spelarna liggandes på gräset. Minuter innan hade Toquero slagit till med ett sånt inlägg bara han kan. Inlägget möttes väl utav lejonkungen som skarvade snyggt mot mål, men där stod en lysande Varas som lyckades få en hand på bollen så att den styrdes ut till hörna. Tillbaka till huvudkollisionen mellan Iraola och Negredo. Båda blev tvungna att utgå en kortare stund, Iraola kunde återvända med en mindre omplåstring, medan Negredo såg sig tvungen att spela med ett bandagerat huvud. Ett bandage som inte höll länge nog. Nån minut senare var han tvungen att bytas ut mot Kanouté, Manzano hade inte tid att vänta på omplåstringen. Första halvlek fortsatte i samma anda, men det var inte en fult spelad match, inte alls. Det var en kamp, en redig sådan. Två hårt spelande lag som jämlikar, i mina ögon en riktigt fin match.

Andra halvlek startade som första, men rollerna var bytta. Om Negredo hade blivit tvingad att utgå tidigt i första halvlek på grund utav skada, så var det nu dags för en "Athleticzale" att utgå på grund utav skada. Det var ingen mindre än Toquero, som lyckats sträcka baksidan utav låret i en sån där galen Toquero rush. Toqueros skada är en typ utav skada som innebär att han blir borta en vecka för varje centimeter han sträckt. Inte bra. Caparrós såg sig tvungen att röra på bänken, där en nybliven högerback värmt för fullo för att ersätta en Andoni Iraola som hade kommit ut till andra halvlek spelandes med huvudbandage. Men så blev det inte då Athleticbänken saknade anfallare. Så Toquero blev utbytt mot De Marcos, som kom in och skulle spela en ack så viktig roll. 25 minuter in i handra halvek, på ett fint Athleticanfall, lyckades Koi slå ett inlägg från vänsterkanten, De Marcos hade en för dålig vinkel, så han valde att hoppa över bollen, Cáceres som låg bakom och tryckte lyckades inte slå undan, slutligen hamnade bollen hos mittbacken Fazio som snyggt lirkade in 1-0 i eget mål. Äntligen kunde vi andas ut smått, även om det var klart att Athletic valt att spela med tanke på att orka med de 90 eller 95 minuter som matchen kunde innebära. Det vi inte ville ha var en Valenciamatch igen, där vi tröttna till mot slutet och tappa ledningen. Matchen utspelades på mitten utav plan, där var det en riktig kamp under de 95 minuter som spelades. De få målchanser vi lyckades få till kom på fasta situationer. Så med fem minuter kvar av ordinarie matchtid, vräktes De Marcos ner i straffområdet utav Escudé. Domaren blåste för straff och Iraola, med sin vita mössa, stegade fram, la upp bollen på den vita punkten och slog den säkert in i vänstra hörnet. 2-0 till Athletic Club och Sevilla avslutade matchen jagandes förgäves.

En viktig seger mot en direkt rival i kampen om Europaspel. Dessa tre poäng ger oss lite mer säkerhet inför vad som komma skall. Men vi betalade ett högt pris, Toquero kommer att vara borta ett tag, vi vet ännu inte. Iraola kan komma att missa nästa veckas match, ännu inte säkert. Vitigaste utav allt, vi är åter tillbaka i vinnarspåret.