Till att börja med, Nej – jag är inte katalan och jag bor inte i Barcelona. Jag vet egentligen ingenting om vad som hände under 50- och 60-talet när grunderna till klubbens motto ”Més que un club” lades. Jag var inte ens född. Jag vet bara vad jag läst och fått berättat för mig. Jag är inte heller särskilt intresserad av det katalanska självständighetsivrandet. Men en sak vet jag, och det är vikten av att förstå och respektera var man kommer ifrån, vad som gör något till vad det är idag. Jag är däremot inte lika övertygad om att Sandro Rosell delar min syn av vad som är viktigt.

Vad som är värre, det verkar inte som att katalanerna själv bryr sig. I alla fall om man ska tro Rosell och hans direktörer. I mina ögon är det dock bara propaganda. Jag har aldrig varit pro Rosell, och det har inget att göra med att jag genuint gillar Laporta (den förre presidenten). Men det är något med den gode(?) Sandro som ger mig rysningar längs ryggraden. Jag är medveten om att man i vissa lägen måste försaka delar av sig själv för att utvecklas och bli bättre. Men jag vet i fan om det gäller värderingarna. De måste någonstans finnas där som en vägvisare och min upplevelse är att Rosell är på god väg att, ursäkta ordvalet, pissa på Barcelonas (värderingar).

Dåtid

En snabb tillbakablick på vad som hänt ekonomiskt sedan sommaren 2010 vittnar om att presidenten absolut fått klubbens finansiella status att se betydligt bättre ut. Visserligen kan olika parter få de ekonomiska rapporterna att te sig på olika sätt beroende på hur man väljer att redovisa siffrorna i dem. De flesta granskare är överens om att ekonomin, såväl intäkts- som kostnadsmässigt, går i rätt riktning med en avsevärd minskning av skuldberget.

Så, hur har Rosell lyckats vända klubbens väg ner i ruinens branter till att i stället blomstra? Till att börja med genomförde han det löfte han mer eller mindre klart deklarerade redan under valkampanjen, det vill säga att ta in en tröjsponsor för att få in mer intäkter. När drygt 61 % av de 57000 som röstade på Sandro i valet, gjorde de detta med just den vetskapen. Barcelona har aldrig haft reklam på tröjan under sin dryga 100-åriga historia, vilket varit en del av identiteten. Meningen är att man inte ska vara under påverkan utifrån och därför lättare kunna yttra sina åsikter. Plötsligt fanns det ett träd på tröjan med texten ”Qatar Foundation” bredvid. Och som en ”quick fix” är väl detta inte hela världen, Rosell meddelade att han inte hade något emot att ta bort reklamen efter kontraktstiden om medlemmarna så önskade (även om han var snabb med att förklara nackdelarna).

Det var inga dåliga pengar som stiftelsen förband sig att betala till Barcelona. €170 miljoner på fem år närmare bestämt. Den bästa dealen hittills inom fotbollsvärlden gällande tröjsponsor. Det som först inte framgick var det faktum att sponsorn fått rättigheten att byta namn på reklamen. Så blev det därför också så att det en dag i stället fanns ett flygbolagsnamn bredvid världens finaste klubbemblem. Och med det försvann ännu en bit av klubbens identitet. Inte så mycket ”Més”, snarare ”més”. Samtidigt tappade klubben av förklarliga skäl sponsoravtalet med Turkish Airlines värt €3 miljoner på årsbasis. Den enes börd, den andres död.

Innan jag går vidare i mina anklagelser och subjektiva (för detta är verkligen mina egna åsikter) tankar, vill jag passa på att knyta an ekonomin till ett annat av Rosells uttalande som han gjorde kort efter han tillträtt. Under en intervju framförde presidenten sin oro över att de afrikanska spelarna i ungdomsakademin, la Masia, tog upp plats och stod i vägen för de katalanska pojkarna som knackade på fotbollsskolans dörrar. Dessa afrikaner hade kommit till Barcelona via Samuel Etoós egna akademi i Kamerun och hade fått chansen som ett led i samarbetet. Rasistiskt eller inte, när Rosell fick frågan om detta även gällde sydamerikanska ungdomar ville han inte svara. Kanske ska detta inte tas ur sitt sammanhang, men jag vet också att Barcelona, med Rosells tillåtelse, valde att köpa in Alex Song för €20 miljoner ett par år senare i stället för att satsa på den egna produkten Marc Bartra.
Ett år senare vet vi vem som är den givne mittbacken av dem båda.
Pengar väl investerade i en fråga som bottnar i dubbelmoral...

Rosell anklagade redan efter ett par månader den förra ledningen och presidenten Joan Laporta för bedrägeri, och för att ha använt klubbens pengar till egna ändamål. I en omröstning valde ledningen (Rosell la själv ner sin röst, trots att det var hans eget initiativ till omröstningen) att rösta igenom ett förslag gällande att dra Laporta och hans underställda inför rätta på grund av dessa oegentligheter. Denna fråga följdes inte oväntat av en pajkastning och stormen pågick ända in i 2012 då en medlem till slut gjorde slag i saken och drog de anklagade inför rätta.
För mig personligen är det inga problem att människor ska stå till ansvar för sina handlingar, problemet för mig är när sakfrågorna får konsekvenser ner på det sportsliga planet, vilket även var fallet i denna fråga. Pep Guardiola fick självklart en del frågor om hur han såg på pajkastningen och en del journalister, t ex Graham Hunter, menar att detta var en del till tränarens beslut att lämna Barcelona.

Nu står Sandro Rosell själv med spotlighten på sig när det gäller eventuella undanhållna transaktioner. I detta fall rör det sig om cirka €40 miljoner som enligt Jordi Cases (som sitter i Barcelonas ledning) gått direkt till Neymars pappa. När Rosell, Bartomeu (vicepresidenten) eller Zubizarreta (sportchefen) fått frågor kring de ekonomiska detaljerna gällande brassens övergång har de hänvisat till att de enligt avtalet inte får yttra sig i frågan. Lyckligtvis, för både president och klubb, har detta tystats ner i katalansk media och det verkar inte ha uppstått någon eld av röken. Glöden bakom lär kanske få ny fart om Neymar skulle visa sig floppa, eller om det i nästa bokslut skulle finnas en si sådär 350 miljoner på någon post som inte går att förklara.
Frågan är, var går gränsen? Hur mycket mer är Rosell villig att sälja ut av klubbens historia för att skapa dess framtid? En framtid som inte enbart är grundat på de finansiella strukturerna utan minst lika mycket på vad man får ut sportsligt av de nya pengar som rullar in.

En osäker framtid

Kanske är det så att det Rosell gör är ett måste i den tid som fotbollen dels befinner sig i men framför allt kan vara på väg in i. FIFAs förre vice generalsekreterare och konsult, Jérôme Champagne, gick förra året ut med ett dokument där han beskrev fotbollens utmaningar och menade mer eller mindre att sporten riskerar att utarma sig själv inom en snar framtid om inget görs. Den fria marknaden och det faktum att klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar visar sig även i fotbollen. Tittar man på den Europeiska delen regnar pengarna över de som lyckas ta sig till Champions League. Övriga får snällt ställa sig åt sidan och mer eller mindre bli statister. UEFA och Platini gör ”vad de kan” för att förhindra ett överspenderande från klubbarna, t ex. genom Financial Fair Play.

Sanningen är förmodligen den att det kommer bli svårt att få de välmående klubbarna att avstå från pengarna och dela med sig, särskilt som merparten av de stora klubbarna idag ägs av investerare som är mer självklart har som främsta intresse att få avkastning på miljarderna som de pumpat in. Risken är således att fotbollen håller på att bli lite som basketen. En liga kommer att gälla, resten är ointressant. Då gäller det att finnas med där uppe och vill man hänga med är troligen oddsen inte så stora att man måste ta till alla medel som finns för att sitta i ledarsätet. Då kan tröjreklam och en ny arena (med ett sponsrat namn) vara vikterna som får vågskålen att luta över åt Barcelonas håll. Kanske är det detta som Rosell ser, kanske är det därför han tvingas ta de beslut som han gör.
Å andra sidan har han, mig veterligen, aldrig uttalat sig om dessa faktorer som anledningar utan i stället alltid hänvisat till Laportas dåliga hantering och använt detta som skäl till varför.
Så jag vet inte, jag är fortfarande kluven.

Nutid

När jag ändå är inne på den mer globala delen av ekonomin kan det vara värt att skriva ett par rader om det spanska TV-avtalet. Detta kommer från nästa kontraktsperiod att förhandlas gemensamt för alla klubbarna, och inte som nu när varje klubb fått göra det enskilt. Förra året var skillnaden mellan de lag som tjänade mest (Barça & Real) och de (Sociedad) som fick minst cirka €130 miljoner, eller elva gånger så stor. Nu hoppas förbundet att skillnaden ska bli markant mindre och räknar med att skillnaden ska halveras. Detta i sin tur skulle innebära att Barcelona kommer att förlora en markant summa pengar man tidigare kunnat räkna med på intäktssidan i budgeten. Förhoppningsvis kan förbundet öka själva potten så att alla lag får mer, men ingen samtidigt går förlorande ur det nya dela avtalet.

Den spanska ligan får omkring €655 miljoner att dela på vilket bara är hälften av det som de engelska klubbarna delar på och 60 % av den italienska ligans dito. Enligt förbundets president beror mycket på att det finns många fler privatpersoner i England som abonnerar på ett TV-paket än i Spanien där streaming är betydligt mer förekommande och följaktligen inte ger några intäkter till TV-bolagen.

Barcelona och Real Madrid har ställt sig positiva till en mer rättvis fördelning och inser så klart att en tvålagsliga inte kommer öka på de egna marknadsvärdet. Det är också därför Rosell sett till att vara aktiv i letandet av andra samarbetspartner som kan täcka upp för de eventuella minskade intäkterna från TV. Redan 2011 var han i Kina för att söka upp potentiella partners och leta marknadsandelar där få andra klubbar tidigare letat. Runt 30 miljoner kineser uppgavs följa det el Clásico som spelades i oktober. Jag kan tänka mig att de flesta höll på rätt lag… Tidigare under hösten slöt klubben också ett lukrativt avtal med Intel som kommer generera cirka €15 miljoner på tre år.
Han ligger inte på latsidan när det gäller affärerna den där Sandro minsann.
Trögare då när det gäller det sportsliga.

De kommande två åren

2016 är det åter dags för presidentval i Barcelona. Mycket vatten lär ha runnit under broarna till dess, frågan är hur mycket av klubbens identitet och själ som följt med och hur mycket som gått förlorat och tunnats ut. Under nästa år kommer ledningen, efter att ett så kallat referendum för medlemmarna skett, ta beslut om huruvida Camp Nou ska renoveras eller om en ny arena ska uppföras. Enligt Bartomeu utesluter man inte att namnet på en ny arena kan ha ett företag som del av detsamma. Det är lite (o)lustigt att klubben som på 50-talet byggde en större arena delvis för att ge det katalanska folket en plats att yttra sina åsikter fritt på nu inom en snar framtid kan ha en ny eller delvis ny variant där det är ett företag som ska skrika ut sitt budskap.

Det är kanske det här som är utveckling. Man ser det kanske inte så klar när man befinner sig mitt i den, likväl känns det inte bekvämt. Särskilt inte när Rosell är den som bestämmer riktningen på sagda utveckling.
Jag hoppas i alla fall att fokus de närmsta två och en halv åren hamnar på det sportsliga där Barcelona fortsätter vinna titlar och spelar den vackraste fotbollen av dem alla.
Jag hoppas vidare att Laporta inte ställer upp i presidentvalet 2016 så att fotbollen, och de andra sporterna, inte hamnar i en ny pajkastning. Jag hoppas också att valet då kommer att handla om värderingar och identitet och att det finns en kandidat som förstår vidden av att behålla historien nära sig samtidigt som utveckling sker.

Jag vet att Barcelona kommer vara en välmående klubb ekonomiskt sett 2016. Den tilliten har jag för Sandro Rosell.
Det finns dock värden som inte går att mäta i pengar, och i det avseendet är jag inte lika säker att Barcelona mår så mycket bättre än idag, eller igår.