För mig är det här en av dom största matcherna som kan hända. Det är mitt barndomslag Manchester United mot laget i mitt hjärta, Athletic Club.
 
Min kärlek till United uppstod redan i finalen i FA cupen 1985 när jag var tio år. Det var final mot dåtidens ouppnåeliga motstånd Liverpool och United med en spelare mindre avgjorde genom Norman Whiteside i förlängningen. Det var ett barns ohämmade och gränslösa kärlek. Efter det lärde jag känna laget. Det var Bryan Robson, kungen av mittfältet, det var Gordon Strachan som mejade ner allt som kom i hans väg och det var framförallt Jesper Olsen, den eleganta lilla taniga dansken som i Danmark mest är känd för sin felpassning i VM-86 mot Spanien där Danmark åkte på tokstryk. För mig var han dock alltid hjälten.
 
Men kärleken stannade inte till några enskilda spelare utan det var kärleken till klubben, till dom röda tröjorna, till törsten efter framgången som aldrig riktigt ville komma trots alla talangfulla spelare, så lite jag visste då om att dom mest talangfulla spelarna i mitt Man U dribblade bort karriären på pubar istället för på planen. 
 
Men jag vet faktiskt inte om det hade gjort nån skillnad, spelarna i Man U var, är och kommer alltid att förbli mina hjältar. Det fanns andhämtningar, som segern i cupvinnarcupen '91 med Kanchelskis i laget, men jag fortsatte längta efter segrar, fortsatte önska att jag slapp bli retad på rasterna för mina fotbollssympatier och till slut blev jag bönhörd.
 
In kom en hetsig skotte vid namn Alex Ferguson som tränare, in kom små taniga akademifostrade fotbollsspelare, inte tjongare, spelare England inte sett liknande tidigare. Den första var en Walesare vid namn Giggs och sen dök en missanpassad fransman vid namn Eric Cantona upp och vi började vinna. Helt plötsligt var mina killar coolast i stan och innan jag visste ordet av stod jag på en Irländsk pub i Antwerpen våren ’99 efter en lång och strävsam säsong där det blivit både liga- och FA-cup seger och plötsligt vände allt med Solskjaer och Sheringham och vi hade tagit trippeln och spelarna hette saker som Beckham och Blomqvist och vuxna män som aldrig träffat varandra kramades och grät och partade hela natten tillsammans och skulle aldrig träffas igen.  Men sakta förändrades känslan och för mig så var det sista stora året 2008 med ligaseger och CL seger men samtidigt med dessa så märkte jag att hur mycket vi än vann så fanns det ett ständigt gnäll över domare och över allt och alla och segrarna lämnade en fadd smak av gammal Guiness i munnen. Vad hade hänt med mina hjältar och vad var problemet. Världens bästa, Ronaldo(han hette så i England inget tramsigt CR7 eller d.y.) och Wayne Rooney sprang runt och trodde världen var emot dom trots att dom spöade allt och alla och att domarna definitivt inte var emot dom så gav dom det intrycket. Det var då jag gjorde slut på riktigt.
 
För under åren innan hade jag lärt känna en annan kärlek, det var inte barnets oförblommerade kärlek till sina föräldrar utan det här var den vuxnas kärlek till något riktigt vackert. Nåt man älskar, inte trots utan snarare för att, dom små skavankerna. Dom där små speciella sakerna som gör att man så gärna vill att det ska gå bra för sin kärlek trots att allt talar emot. Jag talar här om min kärlek till Athletic Club. Visst hade jag redan tidigare hört talas om spelare som Salinas, Zubizarreta visste ju alla vem det var(han som som släppte in det där nesliga vm-målet) men han var ju Barcelonaspelare och inte guldhjälte från det fantastiska 83-84 laget. Själv blev jag betagen av lirare som Etxeberria(ännu en avslappnad liten kille i ett lag av fysiska spelare, se Jesper Olsen) men även den pålitliga Ismail Urzaiz , huvudspelets kung.
 
Jag närmade mig laget med den försiktighet som man gör som vuxen, jag kunde ju inte tomta hem till kompisar med min nyinköpta Athletic-tröja utan att ha kött på benen. Jag kunde ju inte bara vara ett i raden av dom fans jag föraktade för att dom inte hade nån koll alls på sina lag och jag kan lova att det inte är helt lätt att gå runt på fyllan i Pamplona under San Fermín och förklara för Athletic-fans som har fått kärleken till laget med modersmjölken varför man som utlänning är så härligt nyförälskad.
 
Men som det så ofta är vid äkta kärlek så växer den ju mer man lär känna sin omedelbara förälskelse och det är vackert och man förstår att även om kärleken till föräldrarna inte kommer att försvinna så är det här man vill skapa sitt liv och skriva sin historia. Och vilken historia jag hittills har fått vara med om, Det är säsongen 2006-2007 när vi precis klarade oss kvar, det är cupfinalen mot Barcelona 2009 där Toquero nicker in ledningsmålet och hela taket lyfter och det är min födelsedag och alla mina gamla vänner som jag släpat med till en liten bar på Kungsholmen tror att jag är knäpp och jag vet inte vart jag ska ta vägen och sen går allt åt helvete och det är åren med Capárros som började då och vi spelar ful fotboll men det går framåt och vi fasar in talanger och Iker blir yngste målskytten nånsin i Primera division och min dåvarande sambo bestämmer att om vi nånsin får en pojke så ska han heta Koikili och Llorente gör mål i VM och Javi M åker hem på VM-guld planet med en San Fermines scarf och Iker vinner U-21 EM där Javi M är kapten och Iker går runt med världens vackraste Ikurriña efteråt och jag känner att det här är min kärlek för livet och sen kommer Bielsa och det är kaos och efter det vänder allt och vi nosar på CL plats och nu Old Trafford och cupfinal och jösses jag vet inte vart jag ska ta vägen för jag är så himla stolt och joder, nu är det väl ändå dags för en punkt. Eller tre…
 
Men nu är det alltså dags för drabbning på Trafford och jag hoppas som man gör med alla man älskar att Athletic ska göra bra ifrån sig. Att man ska stå upp, ta initiativ inte vika ner sig och och att man ska ha en vilja att äga matchen.
 
Om vi nu ska gå in på det mer konkreta så väljer jag att egentligen inte alls gå in på Uniteds för och nackdelar, jag rekommenderar Uniteds sida på Svenska Fans istället. Det är lite som med kärleken till föräldrarna, jag bryr mig inte så mycket vilka dom dricker kaffe med, fast Rooney är ju bra såklart.
 
Vad gäller Athletic så tror jag på följande uppställning:
 
                                    Gorka
 
Iraola              San José          Javí M             Aurtenetxe
 
                        Iturraspe        Oscar De Marcos
 
Susaeta           Ander Herrera           Iker Muniain
 
                                    Llorente
 
Kan faktiskt vara så att Bielsa räknar med att Man U startar med två forwards vilket gör att han startar med tre mittbackar. Det naturliga valet är då Ekiza men vem han ersätter vet jag inte, Ander H kanske. Eller kanske De Marcos ner på kanten och ut med Aurtenetxe. En luring…
 
Känslan är att vi har häng och känslan är att om det regnar i Midlands på torsdagskvällen(vilket är mer troligt än otroligt) så har Athletic en mycket bra chans till ett resultat som gör att returen på San Mamés ska bli riktigt rolig.
 
Den här torsdagskvällen kommer att bli något att minnas så njut.
Det är laget från Baskien mot laget från landet med Athletics rötter så jag säger:
 
Koparen Bila(för det är inte bara Copa del Rey som är vår cup i år)
 
Gora beti euskalerria!
 
Aupa gorri ta zuria!
 
Aupa Mutilak!
 
Nu ska jag bara komma ihåg att skicka ett hetsmejl till min vän Andrew, en walesare på strax över 20 vars familj haft säsongsbiljetter på Old Trafford i tre generationer.