Bakgrund
 
De flesta har säkert hört talas om uttrycket ”en gång är ingen gång”. Det handlar om att ge människor en andra chans, att visa att det någon gjorde den där enstaka gången faktiskt var just en engångshändelse och inget som kännetecknar personen i stort. Det finns en fortsättning på det uttrycket – ”… men två gånger är en vana”.
För Andoni Goikoetxea passar den andra delen som handen i handsken. Eller snarare som en spark mot hälsenan.
 
Andoni var aktiv i Athletic Bilbao under åren (1981-84) då klubben hade en av sina mest framgångsrika epoker med segrar i såväl ligan som Copa del Rey. Han styrde sitt lag med järnhand från sin mittbacksposition, och uppskattades av både fans och supportrar för sin hårdföra stil och vinnarskalle. Dessvärre var det inte alltid själva fotbollen som var i fokus för basken, i stället fann han det minst lika intressant att göra livet obehagligt för motståndarlagets stjärnor. Även på den tiden var det olagligt att bära kniv och köttyxa på planen, så den gode Andoni fick i stället ta till det enda redskap han hade, dobbskorna. Så kom han att bli känd som ”slaktaren från Bilbao”.
 
Strike 1
Den 13:e december 1981 tog Athletic emot Barcelona hemma på San Mamés. Ett stormöte som hade förutsättningarna att bli en riktig god underhållning. För Barcelonas nya storstjärna, tysken Berndt Schuster, skulle dock kvällen komma att sluta med mungiporna nedåt. Den blonde mittfältaren (i Katalonien gick han under namnet ”det ljusa guldet”) lyckades hålla sig undan de flesta tacklingarna en bit in i matchen, men sedan tog det abrupt stopp. En vårdslös tackling från slaktaren mer eller mindre förstörde Schusters vänstra knä.
Det tog nio månader innan han åter stod på en fotbollsplan. Ett tungt slag för spelaren själv som missade chansen att föra sitt land till VM-guld sommaren -82. Ett lika tungt slag för Barcelona som förlorade ligatiteln till det andra laget från Baskien, (och säkert till Bilbaos stora förtret), Real Sociedad.
Karma fanns tydligen även på 80-talet.
 
Strike 2
Inför följande säsong (82-83) värvade Barça underbarnet Diego Maradona. Eftersom Schuster aldrig riktigt kom tillbaka till samma nivå efter knäskadan (och diverse incidenter utanför planen), var det nu argentinaren som var den mest lysande stjärnan och han vann även respekt bland medspelarna för sin ödmjukhet och goda kamratskap. Förutom tekniken och dribblingarna hade den kortväxte, och i viss mån något satte (han kallades i Katalonien för ”Fluff”), bollvirtuosen förmågan att undvika motståndarnas försök till tacklingar. Detta tack vare sin låga tyngdpunkt och geniala split vision. Även om han alltid var ett jagat villebråd på fotbollsplanen, var det en leverinflammation, och inte skador, som gjorde att han missade tre månader under sin första säsong. (Barcelona förlorade denna säsong både hemma och borta mot Bilbao.)
 
I stället skulle det dröja till september 1983 innan ”olyckan” var framme. Då stod åter en ligamatch mot Athletic på schemat - denna gång med Camp Nou som scen för underhållningen. Barcelona var för dagen överlägset, och en knapp kvart in i andra halvlek ledde laget med 4-0. Maradona drev på sedvanligt vis bollen på offensiv planhalva när Goikoetxea sprang ifatt honom, kastade sig med full kraft och delade ut en fruktansvärd glidtackling. Spelarna runt omkring kunde höra hur ben och ligament knäcktes medan argentinaren handlöst föll ned i gräset med stora smärtor och bruten fotled. Redan på båren ut till omklädningsrummet visste Maradona precis vad som hänt, och förstod att han skulle bli borta från fotbollen en längre tid.
Slaktaren hade slagit till för andra gången. Det kostade honom visserligen en avstängning på 16 matcher, men det var ingenting han skämdes över. Tvärtom. I vardagsrummet i hans hus stod en glasmonter med en sko i. Samma sko som skadade Maradona.
 
Strikeback 1
 
Efter en lyckad operation och tre månaders rehabilitering var Maradona spelklar lagom till att ligaspelet återupptogs efter jul- och nyårshelgerna. Fyra matcher senare var det åter dags för Maradona och Barcelona att ta sig an Athletic, denna gång på bortaplan. Det var en besatt och helt orädd Maradona som tog sig an motståndarna. Han gjorde båda målen för los blaugranas som vann matchen med 2-1 och därmed tog revansch för förra säsongens båda nederlag. Maradona var dock inte nöjd. Mer skulle komma.
 
Ett par månader senare förlorade Barcelona med 3-0 borta mot Manchester United i cupvinnarcupen. Inför hemmamötet var Maradona ryggskadad, men insisterade på att ändå få spela. Han kunde inte göra sig själv rättvisa och blev utbytt redan i första halvlek. Den krävande publiken buade, ovetandes om skadan, ut storstjärnan. Dagarna efteråt bestämde han sig för att lämna Barcelona. Han ville spela i ett lag där han var uppskattad. Den gode Diego var inte längre i balans...
 
Strikeback 2
 
Ödet ville att Barcelona och Athletic ännu en gång skulle stå öga mot öga denna säsong. De båda lagen hade tagit sig till final i Copa del Ray, och supportrar från Baskien och Katalonien tog sig den 5 maj till Madrid och Santiago Bernabéu. Inför fullsatta läktare vann Athletic drabbningen med 1-0, men efter slutsignalen utspelade sig en annan match. Maradona försökte ta sig ut från planen när en Bilbaospelare bad honom att ”dra åt helvete”. Argentinaren, som inte tog skit från någon, käftade tillbaka. Föga oväntat dök det upp fler spelare som ville blanda sig i. Bland annat en viss Goikoetxea. Slaktaren måttade en spark i luften mot Maradona, och då brast det totalt för den sistnämnde.
 
Diego Armando Maradona hann med att däcka en spelare med ett hoppknä och karatesparka ytterligare två andra innan ledare och lagkamrater hann stoppa honom. Många fler var inblandade i skandalscenerna som kom att bli ett svart kapitel i både turneringens, men framför allt klubbarnas, historia. Schismen dem emellan kallas på spanska för ”morbo”. Maradona fick en tre månader lång avstängning, och såldes efter säsongens slut till Napoli.
Huruvida han glasade in sina skor från skandalmatchen förtäljer inte historien.
 
 
Barcelona och Athletic möttes i finalen av Copa del Ray 2009 och 2012. Båda gångerna med katalanerna som segrare, och utan skandalscener. I stället har det varit folk- och fotbollsfester, med respekt och glädje mellan spelare och supportrar.
Inget talar för att det blir annorlunda till helgen.
 
Visca Barça y Aupa Athletic!