Bakgrund

FC Barcelona gick in i säsongen 2002/03 med en nygammal tränare i form av Luis van Gaal. Sedan hans tidigare sejour med bland annat tre ligatitlar hade spelet och framgångarna nu gått i stå för los Blaugranas. Förvisso var han impopulär bland fansen så han favoriserade sina landsmän i startelvan, men nu var det titlar som skulle leveraras. Samtidigt hade antagonisterna från huvudstaden mobiliserat överlägsna krafter i form av Florentino Peréz galacticosbygge. Nu var förhoppningen att katalanerna åter skulle ta tillbaka makten. Förutom Van Gaal valde presidenten Joan Gaspart (mot van Gaals vilja) att köpa in underbarnet Riquelme från Boca Juniors. Samtidigt lämnade en svalnande Rivaldo och backklippan Abelardo klubben. Bakom kulisserna pågick samtidigt ett annat spel av mer politisk art, men som skulle få konsekvenser även på fotbollsplanen såväl kort- som långsiktigt.

Samtidigt uppe i Baskien, på gränsen till Frankrike, blåste det liknande vindar. Efter fyra år av mittenplaceringar och tränarskiften viskades det om att något nytt och bättre var på gång. Klubben lyckades knyta till sig den duktige franske coachen Raynald Denoueix som året innan vunnit ligatiteln i hemlandet med FC Nantes. Den nya tränaren lyckades tillsammans med presidenten, José Astiazarán, förstärka laget såväl offensivt som defensivt.
Nihat Kahveci hade visserligen hämtats in redan vid årsskiftet, men det var under Denoueix som turken fick förtroendet och blommade ut. Dessutom kom den ryske mittfältaren Valery Karpin tillbaka till la Real, och till backlinjen köptes argentinaren Gabriel Schürrer in.
Men det var trots dessa namnkunniga herrar en spanjor vid namn Sergio Boris som fick de största rubrikerna. Han blev nämligen den första inhemska spelaren utan baskiska rötter som klubben värvade på 30 år.

Båda lagen gick alltså in i säsongen med nya tränare, bara en skulle överleva.

Höstsäsongen

Barcelona inledde säsongen 02/03 med att kvala in till Champions League via seger över Legia Warsawa. I gruppspelet lottades laget sedan tillsammans med Brügge, Galatasaray och Lokomotiv Moskva. Det blev en komfortabel resa under hösten och avancemanget säkrades tidigt. I matchen mot Brügge dem 29:e oktober gjorde en tunn 18-åring sin debut. Tio är senare skulle han koras till Europas bäste spelare. Hans namn var, och är, Andrés Iniesta.

I den inhemska cupen gick det emellertid inte lika bra, snarare katastrofalt. I första omgången mötte man Novelda. För den som inte känner till namnet eller laget (vilket inte är så konstigt), höll de till i botten av Segunda B, alltså tredjedivisionen. På den tiden spelades cupen, till skillnad från idag, över endast ett möte, och Van Gaal mönstrade ett nästintill ordinarie lag borta på la Magdalena stadion.
Det började bra med mål av Geovanni redan efter sju minuter, men när domaren blåste av matchen visade resultattavlan 3-2 till hemmalaget. En pinsam förlust för både laget, van Gaal och president Gaspart.

Laget tog sig samman under de påföljande matcherna och radade upp fyra raka segrar. Sen kom det grus i maskineriet. Under sista kvartalet inkasserade Barcelona fem förluster i ligan, samt spelade oavgjort hemma mot Real Madrid i en match som visserligen blev mållös, men som skulle bli ihågkommen för ett inkastat grishuvud. Det var matchen då Luis Figo, aka Judas, återvände till den arena där han en gång var avgudad innan han tog beslutet att gå till värsta rivalen. Två månader senare skulle man visa sitt missnöje igen. Fast på ett annat sätt.

Allt eftersom segrarna uteblev och laget rasade i tabellen kom fler och fler uttalanden från Johan Cruyff, mannen som var en uttalad motståndare till van Gaal, och som blivit sparkad från tränarposten av just Gaspart (vid den tidpunkten, 1996, var han vicepresident). Cruyff fick sparken i omklädningsrummet efter en match, en behandling som inte var anständig en legend. Föga överraskande hade han inte så goda saker att säga om ledningen och tränaren.
När Barcelona i sista matchen innan juluppehållet förlorade hemma mot Sevilla med 3-0 kände många att måttet var rågat. En förändring var nödvändig. Och den skulle komma.

Uppe i Baskien rådde det helt andra känslor. Visserligen hade laget åkt på pumpen redan i den första omgången av cupen, borta mot Zaragoza. Men innan 2002 var över skulle laget inte förlora fler gånger. Tio vinster och fem oavgjorda matcher i ligan gjorde att la Real stod som vintermästare när 2002 övergick i 2003.
Bland annat hade man besegrat Barcelona hemma på Anoeta. Barça tog visserligen ledningen genom Kluivert, men två mål av Darko Kovacevic sju minuter innan och efter halvtidsvilan satte hemmalaget i förarsitsen. När först Motta och sedan Frank de Boer åkte på varsitt rött kort var det inget snack om segern, och vilket lag som var bäst för dagen.
Två veckor tidigare gästade laget Bernabéustadion. Matchen slutade 0-0, och Sociedad lyckades som enda ligalag hålla Real Madrid mållösa under säsongen. En bedrift med tanke på att huvudstadslaget hade offensiva spelare som Raul, Figo, Zidane och Ronaldo i laget.

Vårsäsongen

Barça inledde 2003 med seger mot Recreativo. Sen gick det åter trögt. Efter en mållös tillställning borta mot Málaga väntade Valencia på hemmaplan. Detta var chansen för los blaugranas att få kontakt med lagen ovanför och åtminstone börja nosa på en placering som innebar Europacupspel. Skador i backlinjen till trots, fanns spelarmaterial för att skaka los Che. Van Gaal satte dock argentinarna Saviola och Riquelme på bänken och knappa två timmar senare stod det klart att Valencia vunnit med 4-2. Missnöjet från läktarna lät inte vänta på sig, och under andra halvlek viftades det med vita näsdukar över hela Camp Nou. Budskapet gick inte att ta miste på, supportrarna skanderade ”dimision” riktat mot president Gaspart. Utträde! Stick!

Det var i och ur detta ögonblick som dagens Barcelona formades. Några dagar senare sparkades Van Gaal och efter ytterligare ett par veckor tvingades även en hårt pressad Gaspart att avgå. Efter sig lämnade de sig en klubb med massiva skulder, misslyckade och dyra spelarköp (Van Gaal bänkade mer eller mindre Riquelme under hela säsongen), ett miserabelt tabelläge och som grädde på moset en om inte förlorad, så i alla fall tillknycklad, identitet. Van Gaal hade t ex. envisats med att hellre spela utlänningar än att ge chansen till de egna talangerna. Radomir Antic tog över som tränare, medan vicepresidenten Reyna tillfälligt tog över presidentposten i väntan på sommarens nyval. Efter dessa händelser gick sedan Barça obesegrat under två månader vilket även inkluderade tre raka vinster i det andra gruppspelet av Champions League.

Men säg den lycka som varar. Antic och spelarna lyckades inte knäcka Juventus i kvartsfinalen, trots en man mer sista kvarten blev det förlängning där italienarna avgjorde på en kontring i den 117:e minuten. Uttåget fick desto bättre en positiv effekt på ligaspelet, och på de sista åtta matcherna tog laget sex segrar och säkrade därmed en plats i UEFA-cupen.

Uppe i norr höll Sociedad försprånget till Real Madrid intakt under början av året. Spelet var inte lika imponerande som under hösten, och detta fick konsekvenser under våren. Laget förlorade fyra av åtta matcher och inför hemmamötet mot just Real Madrid var rollerna ombytta. Det var ett supertaggat hemmalag som sprang ut på ett lika taggat Anoeta 13 april. Ett för dagen väldigt spröda maränger blev totalt detroniserat under den första halvleken. Efter 31 minuter stod det 3-0, men när Ronaldo reducerade minuterna senare fruktade delar av publiken en vändning. Repliken kom dock lika omgående den. En 22-årig bask, fostrad i de egna leden, skruvade elegant in 4-1 bakom en chanslös Iker Casillas. Vem spelaren var? Jodå, visst var det en viss Xabi Alonso.

Ligan skulle komma att avgöras i den näst sista omgången. Då Real på sedvanligt manér krossade lillebror Atlético med 4-0 på Vicente Calderon, var baskerna tvingade att vinna mot Celta Vigo för att behålla förstaplatsen. Trots två mål av Nihat förlorade Sociedad med 3-2 och 8000 tillresta fanns fick snopet resa hem i besvikelse. Trots missödet betedde sig fansen exemplariskt, och för detta skulle man efter säsongen erhålla sportmannapriset ”trofeo Zaballa”. Båda Reallagen vann sedan den avslutande matchen, och det resulterade alltså i en slutlig andraplats för Sociedad och en direktplats till Champions League. En liten klubb hade med små medel visat att man kunde mäta sig med de stora giganterna, och så när fått samtliga på fall. Nihat vann priset som bäste utländska spelare (han gjorde totalt 23 ligamål), Denoueix blev vald till bäste tränare, och Alonso korades till bäste ungdomsspelaren. La Reals säsong 02/03 gick till historien som en saga som blev till verklighet.

Efterspelet och vändningen

Joan Laporta vann ackompanjerad av Sandro Rosell presidentvaletunder sommaren 2003. En röst på Laporta var lika med en röst på Cruyff, och katalanerna ville ha tillbaka den flygande holländaren som tidigare tagit klubben och laget från sämre till bättre tider. Även om han inte hade några egna planer på att återta tränarposten, var det på hans inrådan som Laporta kontrakterade Frank Rijkaard som coach. Samtidigt som man lyckades sno åt sig Ronaldinho framför näsan på Manchester United. Den nya ledningen satte omgående sin prägel på både laget och klubben, bland annat valde man en mer medveten satsning på egna talanger. Samtidigt bestämde man att klubben skulle spela en mer underhållande fotboll vilket var en förutsättning för att locka till sig fler investerare och mer sponsring. Detta i sin tur kom att leda till en lavinartad intäktsökning och i slutändan en betydligt större möjlighet att själv investera i klubbens framtid – la Masia.

Säsongen 03/04 blev en något bättre säsong spel- och resultatmässigt, men framför allt var det en period där saker och ting föll på plats och mål och visioner förankrades. Förhoppningsvis genomsyrar dessa beslut klubben ännu längre än till idag.
Så kom ihåg, när det går dåligt är det förhoppningsvis bara starten på något ännu bättre!

Real Sociedad fick i princip behålla samma lag inför säsongen 03/04. Laget profiterade på framgångsvågen och lyckades ta sig igenom gruppspelet i Champions League som tvåa bakom Juventus. Dessvärre hade laget inte orken och rutinen att fokusera på två turneringar, och ligaspelet under hösten innehöll hela nio förluster. Klubben hämtade sig aldrig från detta och åkte under våren ut mot Lyon i europaspelet, medan det bara blev en 15:e plats i ligan. Fram till idag har laget aldrig lyckats nå upp till samma höjder, men utan att säkert veta är det många anhängare som än idag minns hur det var för tio år sen, när Real var det bättre laget.

Vem som är det bättre laget ikväll, ja det återstår att se.