Det var matchen som gällde allt. Matchen som hela Bilbao längtat efter i en månad. Det var matchen som spelarna redan spelat 100 tals gånger i sina huvuden.

I alla drömmar och fantasier kunde nog ingen dröma om något bättre än det här. 

Publiken var laddad till tänderna, kommentatorerna snabbare och mer upphetsade än vanligt och spelarna i Athletic kom ut som de lejon man alltid vill se. Redan från första sekunden var de som en utsvulten flock som inte mumsat cupbuckla på många år.

Startelvan innehöll en rejäl överaskning. Jämte Llorente på topp var det Toquero och inte Yeste eller Ion Vélez som de flesta trodde. Märkligt i mina ögon men uppenbarligen ser jag inte riktigt bra...

I min dröm om hur matchen skulle spelas så var det 0-0 fram till den 87e då Llorente nickade in 1-0 målet. Sedan hann aldrig Sevilla ställa om från försvar till anfall och finalplatsen var vår tack vare målet på bortaplan. Jag hade fel.

Med gasen i botten dröjde det inte längre än till den 3e minuten innan det var dags för överläge. 1-0 trycktes in bakom Palop redan innan min stream hade lyckats få fram bilden. Sjukt skönt men åxå oroligt. 90 minuter försvar mot laget som brukar slå oss med 3-4 mål.. 

Redan innan skulle Athletic dessutom haft straff då Toquero drogs ner i straffområdet. Eller var det precis efter!? Har glömt...

Toquero ja. Han var grym. Jag undrar vad de gett honom i veckan men den loja, huvudhängande munken hade förvandlats till en energisk snabb och kvicktänkt superforward. Han var överallt. Target player, djupledslöpare och till slut även målskytt.

Matchen var rätt tuff men det var Athletic som dominerade. Totalt. De sprang sönder Sevilla helt i den första halvleken. Javí Martinez och Orbaiz dominerade mittfältet och en Yeste med ovanligt mycket spring i benen lekte sig fram. Trygg med centerlåset i topptrim bakom sig.

2-0 kom efter en dryg halvtimme. Det var Yeste som låg bakom det. Ett snabbt kort inlägg från kortlinjen nådde Llorente som ganska enkelt nickade ner bollen utom räckhåll för Palop. Sjuka glädjescener utspelade sig både i Bilbao och här framför datorn.

Innan man riktigt lugnat sig efter 2-0 så var det dags för 3-0. Llorente friställer Toquero som faktiskt lyckas sätta bollen bakom en utrusande Sevillamålvakt. Om det firades i vardagsrummet efter 2-0 så var det ingenting mot efter 3-0. Med både en nyväckt dotter och en dito son i knät njöt jag av de sista minuterna av den första halvleken.

Kanske en av säsongens bästa. Sevilla hade inte en målchans och vi var närmare både 4 och 5-0. Löpviljan och inställningen var brutal. Jag var dock helt slut. Mentalt färdig och insåg att spelarna måste vara riktigt, riktigt tunga i benen men höga på resultatet. Inför andra var rädslan här stor för en tidig reducering. Det hade skickat ut 40.011 personers nerver utanpå tröjorna.

Med nylagda barn startade den andra halvleken inte alls så som jag förväntat mig utan Athletic fortsatte att springa sönder Sevilla i 10-15 minuter till innan taktpinnen lämnades över till bortalaget.

Med kvarten kvar visades 17-6 i avslut och det säger en del om den andra halvleken. Sevilla kom inte till så många avslut. De hade två kanske tre som kunde varit mål och ett på övertiden som borde varit mål.

Sevillaspelarna var dock klart störda. Dels av lejonflocken som inte gav dem någon ro men även på publiken som var vild. I en öronbedövande katedral av sång klarade de inte riktigt av att hålla sig lugna. Jag mådde dock riktigt dåligt under i stort sett hela halvleken. Det är alltid små marginaler och ett litet mål hade lätt kunnat innebära att bortalaget vänt på steken.

Javí Martinez som var fantastisk idag blev tyvärr skadad och ersattes av Gurpegi. Toquero som sprungit ett par mil byttes av efter ca en kvart. Ion Vélez in på topp och med 10 kvar gick Yeste av och ersattes av Gabilondo.

Matchen slutade 3-0. Planinvasion och sjuk glädje. Jag grät framför burken. Cupfinal. Supercupfinal i augusti (Om nu Barca sköter sig och plockar hem ligan) och UEFA cupen i höst (Om nu Barca sköter sig och pillar in en balja i Palma). Caparrós grabbar och Athletics supportrar har en spännande tid framför sig!

Athletic lär försöka att flytta cupfinalen till Madrid på grund av publiktillströmmningen. Alla vill se den Athletic vinna finalen den 13 maj.

Finalen, finalen, finalen, finalen, finalen!!!!!!!!!!!!

Lycklig