Efter att ha läst upp de sju punkterna om varför man hade kallat till presskonferensen avslutade lagkaptenen José Ramon Alexanco sitt tal med att säga: ”Vår slutsats är därmed, även om det är endast medlemmarna som har rätten att begära (presidentens) avgång, kräver vi hans avgång. Visca el Barça”. 
 
Monologen hade varat i lite mer än två minuter, men det var tillräckligt länge för att spelartruppen, med Alexanco som gruppens talesman, skulle uttrycka sitt missnöje med presidenten Josep Lluís Núñez (*) över en meningsskiljaktighet om kontrakter som inte hade deklarerats och därmed var man tvungna att betala tillbaks en stor avgift i försenade skattebetalningar. 
 
Núñez menade att det borde vara spelarna som borde stå för avgiften istället för klubben, trots att man hade uppmuntrat spelarna till att skriva under kontrakten. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. 

Schuster-skandalen
 
Men en olycka kommer sällan ensam som det sägs och ursprunget till det ökända myteriet kommer från ett av de mest tragiska ögonblicken i klubbens historia; Finalförlusten mot Steaua Bukarest i Europacupfinalen 1986. Trots att man gick in som huvudfavoriter föll man i straffläggningen, 90 mållösa minuter och förlängning.
 
Anmärkningsvärt lyckades ingen blaugranaspelare göra mål från elvameterspunkten då lagets samtliga fyra försök räddades av den rumänske målvakten. Urruti, Barças keeper, lyckades själv blockera två skott men fick kapitulera för två andra och en av de största besvikelserna i klubbens historia var ett faktum. 
 
Mot slutet av matchen, innan domaren blåste av för ordinarietid, blev lagets mittfältsmotor Bernd Schuster utbytt av tränaren Terry Venables. Ursinnig över det beslutet bestämde sig tysken för att lämna arenan innan slutsignalen. Det ledde till att klubben vidtog disciplinära åtgärder och stängde av honom från spel under ett år. 
 
Det hela hamnade till slut i domstolen över en kontraktstvist. Där kom man fram till att Schuster hade skrivit på två kontrakt med klubben, en om hur mycket han fick i lön och en annan som handlade om spelarens imagerättigheter. Problemet var att bara det första hade skickats in för deklaration. Skatteinspektörerna upptäckte sedan att flera andra Barçaspelare hade liknande överenskommelser och när staten krävde att de uteblivna skattepengarna skulle betalas insisterade Núñez att spelarna borde stå för kostnaden istället för klubben. 
 
Revolt i Can Barça
 
När spelartruppen fick reda på Núñes beslut var indignationen total och man utlyste en presskonferens på Hesperia-hotellet, som kom att ge namn åt den ökända incidenten. Tränaren Luis Aragonés och hela truppen, förutom tre spelare – Gary Lineker, som befann sig på landslagsuppdrag med England, López López, som låg på sjukhuset efter att ha genomgått en operation, och Schuster - var närvarande. 
 
Alexanco tog till orda och läste upp tillkännagivandet, som samtliga närvarande hade signerat. Han berättade hur laget var enat trots presidentens försök att splittra de och att de hade tränarens fulla stöd. Att man hade tappat förtroendet för Núñez som hade, enligt de, både svikit och förödmjukat de och att det var oacceptabelt att de skulle behöva betala för hans misstag.   
 
När Alexanco var klar yttrade de övriga spelarna sina åsikter. De ansåg att situationen med styrelsen var ohållbar. Zubizarreta beklagade över att presidenten inte hade gratulerat laget när man vann den spanska cupen över Real Sociedad på Santiago Bernabéu en månad tidigare. 
 
Calderé berättade hur han under sin etapp i B-laget gick till styrelsen för att kräva en löneförhöjning för att kunna försörja sin dotter och hur en av direktörerna svarade med att ge honom två tuggummin för att hålla käften. 
 
Men det var Victor Muñoz, en av kaptenerna, som var hårdast i sin kritik: ”Núñez bryr sig varken om klubben eller om fansen. Han älskar bara sig själv”. 

En Clásico med kluvna känslor
 
Ligamötet mot Real Madrid på Camp Nou två dagar senare kunde inte komma mer olägligare. Huvudstadslaget var dessutom redan färdiga mästare så los blaugranas var tvungna att göra el pasillo, hederskorridoren, något som aldrig tidigare hade hänt lagen emellan.  
 
När Barçaspelarna klev in på planen blev de utbuade av sina egna fans och runt om arenan hängde flera banderoller som anklagade spelarna för att vara ”förrädare” och ”peseteros”, pengagiriga. Publiken uttryckte sitt klara missnöje över kuppen mot Núñez som de såg som ett svek mot klubben.
 
Det måste säkerligen ha varit en bisarr inramning med tanke på förutsättningar såväl innan som under matchen, men ju längre matchen led började fansen så småningom hylla sina spelare, som gjorde en stark insats och vann med 2-0 efter mål av Lobo Carrasco och Lineker. Mot slutet kunde det även höras hur delar av Camp Nou började skandera ”Barça, sí! Núñez, no!”. 
 
Efterspelet
 
I en intervju med La Vanguardia i 2008, 20 år efter myteriet, berättade den dåvarande vicepresidenten Joan Gaspart att han misstänkte att det fanns folk bakom maktens kulisser som försökte påverka spelarna till att agera som de gjorde. ”Fotbollsspelare tar inte initiativet eller har modet för att sätta sig upp mot institutionen om inte någon uppmuntrar de att göra det”. Antón Parera, som jobbade inom klubben då, sa i samma intervju att han hade också intrycket av att det rörde sig om en ”iscensatt kampanj”. 
 
Trots att presidentvalet bara var ett år ifrån och att Sixte Cambra, oppositionens kandidat, hade stödd av Jordi Pujol och Convergència Democràtica de Catalunya, ett politiskt parti med katalansk nationalism som sin huvudideologi, och av TV3, fanns det inga bevis på att dessa hade legat bakom upproret. Och trots uppbackningen av Pujol, då president i la Generalitat, det katalanska parlamentet, och en sektor av medierna förlorade affärsmannen Cambra valet 1989 mot Núñez, som hade stärkts sin maktposition genom att utse Johan Cruyff till tränare efter Hesperia myteriet. 
 
Slutligen löste sig konflikten efter att styrelsen hade förhandlat med spelarna individuellt. Núñez-regimen slösade därefter lite tid med att göra sig av med upprorsmakarna. Efter säsongens slut såldes tretton spelare; Amarilla, Calderé, Clos, Cristóbal, Gerardo, Linde, López López, Manolo, Moratalla, Nayim, Pedraza, Schuster och Víctor. 
 
Endast nio spelare fortsatte, Alexanko, Carrasco, Julio Alberto, Lineker, Migueli, Roberto, Salva, Urbano och Zubizarreta, och man köpte in tolv nya; Soler, Bakero, Txiki Begiristain, Valverde, Serna, Unzué, Goikoetxea, Eusebio, Salinas, Aloisio, Manolo Hierro och López Rekarte. Dessutom flyttade man upp Guillermo Amor, Luis Milla och en viss Jordi Roura från B-laget. 
 
Även om man kan tycka, precis som Gaspart, att myteriet inte gynnade klubben eller dess image är det ändå kuriöst nog att det var just i samband med en av de mörkaste stunderna i klubbens historia som banade vägen för Cruyffs revolution och hur rensningen i spelartruppen gjorde det möjligt för holländaren att bygga ihop ett nytt lag som kunde anpassa sig till hans spelsystem. Ur askan reste sig Barça så småningom likt Fenix och förvandlades till det Dream Team som trollband el barcelonismo. 
 
(*) I juli 2011 blev Josep Lluís Núñez och hans son dömda till sex års fängelse och två miljoner euro i böter. Domstolen i Barcelona hade kommit fram till att ex-presidenten hade, i egenskap som ordförande för sitt byggnadsföretag Núñez y Navarro, betalat mutor till olika inspektörer. Núñez blev även åtalad och dömd för bedrägeri och dokumentförfalskning. 
 
Núñez har överklagat till högsta domstolen och i väntan på rättegången måste han infinna sig i domstolen vart femtonde dag och har fått sitt pass konfiskerat. 

Källor: 
elmundodeportivo.com
lavanguardia.com
A Tot Esport
Barça – a people’s passion
as.com
abc.es