Många har varit tveksamma, jag med, till att Llorente skulle blomma ut till den spelare som det var trott. Den långe, tekniske, talangfulle 20-åringen som kom tvåa i U-20 VM:s skytteliga, en turnering där han överröstes med komplimanger, lovade för en bra framtid. Men efter det uteblev den talangfulles goda spel och många mål.

Men Llorente har bevisat sig ha viljan som många unga talangfulla spelare inte har.
Under Athletics ”krisperiod”, då tränarna kom och gick i ett högt tempo, kunde man se att var och en av dem gav Llorente förtroendet, men att tålamodet och kravet på resultat gjorde att han valdes bort och fick istället sätta sig och värma bänken åt de äldre. Under Manés period var det inte så farligt, han började som första val men gick under tystnad tillbaka till bänken efter att målen uteblivit under några matcher. 
 Värre var det då under Clementes tid. Clemente, som vi alla vet är en man som inte håller tillbaka, valde att sätta Llorente på bänken och vända sig till honom som ”ungen”, eller ”Fernandito” och menade att Llorente bara var ”hälften av vad Urzaiz är”.

Och just liknelsen med Urzaiz har varit Llorentes svarta moln. Alla har velat se en ny Urzaiz, alla har räknat med att ynglingen skulle ta över direkt efter Urzaiz och inte gett honom den tid eller de förtroende han behövt. Har de gått dåligt under tre, fyra matcher har han förpassats till bänken igen, och mångas tålamod, tränare, supportrar tog snabbt slut. 

Men jämförelsen med Urzaiz har tagit nya banor, under Caparrós har Llorente kommit igång, och under de 83 matcher som 23-åringen har spelat i den rödvita tröjan har han gjort 14 mål. Vid samma tidpunkt under sin karriär var Urzaiz sämre, han hade bara mäktat med tre mål. 
 Detta tog Urzaiz ner i divisionerna och till Segunda A och Salamanca. Men gick året därpå till Espanyol och exploderade under säsongen och gjorde 13 mål, vilket senare tog honom till just Athletic.

Innan Caparrós kom hade Llorente haft en av sina värsta säsonger, han hade haft sparsamt med speltid och endast gjort två mål och han var vid 22-års ålder också hungrig på att spela mer och de sades att han ville lämna klubben för att gå till en annan och få mer speltid.
Några få veckor senare så ringde även det engelska laget Fulham, som var villiga att köpa Llorente för sex miljoner euro för en övergång. Men Athletic sa nej tack, han är inte till salu, hans kontrakt går ut 2011 försök igen då.

Inför säsongen sa Caparros att Llorente måste arbeta mycket, och att han trodde på honom. Något som Llorente hört tidigare, och historien upprepade sig. Llorente var förstahandsval i början och såg sig själv senare på plats vid bänken igen. Men Caparrós är annorlunda, han har arbetat mycket med Llorente och Llorente har även stärkt sig mentalt denna säsong, vilket märks nu. ”Spelar jag bra så kommer målen” och visst har de börjat ramla in. De fyra målen på de fyra senaste matcherna påvisar bara Llorente uppåtstigande tabell, och Athletic ser ut att bygga något väldigt starkt för framtiden med de unga spelarna. Llorente är bara en av byggpelarna som ska hålla den anrika klubben på god fot. Kan han redan nu titulera sig värdig efterträdare till Urzaiz? Låt oss vänta, ge honom tid och sedan kan vi börja med sånt. Just nu ska vi bara glädjas åt hans fina form och att hoppas på att målen fortsätter att ramla in!